Historiegruppen

Tanto Norras historiegrupp/ Kerstin Persson
24 mars 2010

Tanto Norra i Stockholms stadsarkiv 1949 – 1996
Fyra hylldecimeter, det är ett litet arkiv, säger tjänstemannen på Stockholms stadsarkiv i januari 2010. Han vet inte vem som lämnat in materialet eller när. Det finns inget avtal mellan stadsarkivet och Tanto Norra och materialet är inte förtecknat.
Det är alltså en osorterad samling kassaböcker, en protokollsbok samt ett antal plastpärmar som rullas in i läsesalongen. 23 volymer enligt kvittot.
Men spännande är det. Vad kan man hitta här?
Inget från de första 30 åren visar det sig. Den äldsta handling som rör Tanto Norras historia är en protokollsbok från perioden 1949 – 1966. Den innehåller protokoll från årsmöten, skrivna med vacker, snirklig handstil och varierande kunskaper i rättstavning. De tidiga protokollen berättar utförligt vem som säger vad. Närvarokänslan är påtaglig och läsaren lever sig lätt in i dessa möten.
Från 1967 är protokollen maskinskrivna och mer knapphändiga, sekreterarna övergår från diskussions- till beslutsprotokoll. Det sista protokollet är från november 1996.
I plastpärmarna finns årsmötesprotokoll, en del styrelseprotokoll och annat smått och gott. En hel del dubbletter. Och plastfickor och gem, till arkivpersonalens fasa. De måste bort!
Protokoll efter protokoll. Samma frågor år efter år. De värsta långbänkarna handlar om vattenbristen, toalettfrågan, bygglov för stugor, Lignaområdets status och framtid, föreningshus eller inte… Och så dessa eviga lottsyner följda av brev till kolonister som behöver jobba mer på sina lotter… Vilket tålamod de måste ha våra styrelseledamöter!
Kanske är just tålamod en egenskap som utmärker kolonister, oavsett om de väntar på bygglov, regn eller att något år lyckas med purjolök…

Kvinnorna i Tanto Norra
Det är en kvinna, Anna Lindhagen, som tar initiativ till de svenska koloniträdgårdarna i början av 1900-talet. Men det betyder inget för kvinnornas ställning inom koloniträdgårdsrörelsen, de är lika osynliga här som inom andra föreningar – på förtroendeposter och i protokollen. I verkligheten arbetar de naturligtvis på sina lotter, bakar bullar och kokar kaffe inför samkväm och sammanträden.
Kvinnorna i Tanto Norra saknas nästan helt i föreningens officiella historieskrivning under de första 50 åren. Det tar 54 år innan den första kvinnan väljs in i styrelsen och 69 år innan en kvinna leder ett årsmöte. Hon heter Ulla Eriksson och är ordförande på årsmötet 1988.
Första gången vi möter en kvinnlig kolonist är i Norra Tantolundens årsmötesprotokoll från 1950 – då har föreningen existerat i 31 år. Och den kvinnan har ingen maktställning precis.
Det är en fru Johansson som begär ordet på årsmötet och undrar vem som grävt om hennes land utan att säga något till henne.
Vi citerar: ”Fru Johansson, som innehaft lott 130 förvånade sig över att någon annan grävt om landet utan hennes vetskap, och bad om upplysning om varför detta blivit gjort. Hon hade en del plantor som hon skulle ha tagit till vara på. N. Granqvist (kassören) meddelade att landet hade varit under all kritik och uppmanade fru Johansson att i fortsättningen sköta sitt land bättre.
G. Sandström upplyste om att det var han som grävt om landet då ingen brydde sig om det utan lät ogräset växa villt (stavat med två ”l” i protokollet) till förfång för andra och några plantor fanns inte synliga. Han påminde om vad stadgan säger om skötseln av landen. Mötet beslutade att diskussionen fick vara svar på frågan.”
Därefter är det män och åter män i protokollen fram till 1965 då musikdirektör Linnea Molil spelar på orgeln och ackompanjerar operasångare Torsten Bernow, som underhåller på årsmötet.
Alltså: En dam som gnäller 1950 och en som spelar orgel 1965 – två kvinnor på 46 år.
Vid det stormiga årsmötet 1971 klubbar den sedermera så kritiserade mötesordföranden från FSSK igenom att en kvinnlig representant, Stina Larsson, utses till det kommande representantskapsmötet – mot hennes vilja. Styrelsen beslutar senare att hon slipper bevista repskapet.
Men det finns ändå en chevaleresk medvetenhet om att kvinnorna gör en insats. 1972 beslutar styrelsen att vid styrelsemöte i ledamots hem är det frun i huset som ska få 50 kronor i arvode, inte styrelseledamoten (den självklara undertexten är att det är husets herre som sitter i styrelsen och hans fru som kokar kaffe, bakar eller lagar mat inför styrelsemötet i deras hem). ”Vid möte i hem hos styrelseledamot skall beloppet gottskrivas hustru och ej styrelseledamot”.
Året därpå, 1973, är ett märkesår i Tanto Norras kvinnohistoria. Kvinnor förekommer tre gånger i protokollen:
Efter 54 år får föreningen sin första kvinnliga styrelseledamot! Hon heter Ulla Eriksson och utses till sekreterare. Det är samma kvinna som leder årsmötet 1988, hon är alltså dubbelpionjär.
Vid föreningens årsmöte samma år framför mötesordföranden, enligt protokollet, ”årsmötets tack till de kvinnliga kolonister som stod för kaffeserveringen .”
En kvinna, Bettan Vengelin, utses att justera årsmötesprotokollet.
Kvinnorna börjar synas.
Nästa årsmöte, 1974, protokollför sekreteraren än en gång ”tack till den vänliga personalen i köket, det vill säga de kvinnliga kolonister som enligt god tradition stod för kaffeserveringen.”
Nu är kvinnorna verkligen på g – även i protokollen.
1977 väljer årsmötet den andra kvinnliga styrelseledamoten i föreningens historia – 58 år efter starten 1919. Det är Ingrid Nennert och även hon blir sekreterare.
Under 1980-talet blir kvinnor allt vanligare i styrelsen. 1981 utses Elsie Segerstråle till vice sekreterare, 1982 heter sekreteraren Britt Åberg. Det är uppenbart att sekreterarposten ofta hamnar i kvinnohänder. 1985 väljer årsmötet in Karin Hansson i styrelsen och Harriet Lund ingår i den byggkommitté som tillsätts när föreningen efter långa förhandlingar beviljats bygglov. Enligt en protokollsanteckning från juni 1985 ska ”en gumma som lagt beslag på en liten lottbit” avhysas. 1988 är Ulla Eriksson vice ordförande och hon utses även till arkivvårdare. Under 1990-talet är kvinnorna fler och fler på olika poster. 1995 får föreningen sin första kvinnliga ordförande, Monica Wachtmeister. Det tog 76 år. Idag är männen i minoritet i styrelsearbetet.
Kommer framtidens historieskrivare att leta efter manliga namn i protokollen?

Årsmötet 1949 potatisförbud oroar
Det första bevarade protokollet är från årsmötet 1949. Det inleder ”Protokollbok för norra Tantolundens koloniförening”. Årsmötet hålls den 29 november på Lundagatan 58. Stämningen är uppjagad. Det går rykten om kommande förbud mot att odla potatis. Området lär vara smittat av potatisål men det har inte kommit något besked från växtskyddsanstalten än.
¬De borde ha haft en representant på årsmötet, tycker en kolonist.
En annan vill att mötet utser en tremannakommitté för att förhandla med myndigheten men han drar tillbaka förslaget när en tredje invänder att det är meningslöst.
¬ Vi har ändå inget att säga till om.
Kassören avlutar potatisdiskussionen med orden:
¬ Om vi inte får bestämt meddelande till första maj anser vi oss berättigade att sätta potatis.
Det visar sig att området är smittat och det införs förbud mot potatisodling 1950. Kolonisterna verkar ha liten förståelse för att förbudet är befogat. Propå efter propå om att få odla potatis igen avslås. Nya prover 1956 visar att jorden fortfarande är smittad. Det ryktas att man kan få odla vart tredje år från och med 1958. I praktiken upphävs förbudet 1960/61. Av diskussionerna att döma förstår man att potatisodlingen betyder mycket för kolonisterna. Den är ju i själva verket orsaken till att föreningen bildas 1919.

Vatten, vatten, vatten
Vattentillgången är en ständig källa till diskussion och missämja inom föreningen under många år. Man hinkar och bär från ledningar med dåligt tryck och först i slutet av 1970-talet får man nya vattenposter. Från början bär man vatten ända från Årstaviken. De första vattenledningarna når troligen området på 1930-talet.
Ett problem är att vissa delar av koloniområdet har sämre vattentillgång än andra. En vattentunneansvarig och ett biträde har till uppgift att sätta ut och ta in föreningens vattentunnor och reparera dem. Arvodet för uppdraget är 35 respektive 15 kronor om året enligt årsmötesbeslut 1949. På årsmötet 1950 meddelar styrelsen att man vill förlänga kontraktstiden med kommunen till fem eller tio år för att det ska vara någon mening med att reparera och lägga om befintliga vattenledningar som är rostiga och har otillräckliga dimensioner. Kommunen godkänner femårskontrakt något år senare.
Diskussionen hettar till under punkten rapporter. Styrelsen föreslår att det ska bli tillåtet att vattna med slang mellan klockan 21 – 06. Ett motförslag är att övre delen av området får vattna ena dagen, nedre andra. En annan anser att det inte spelar någon roll, övre delen får ändå aldrig vatten så det räcker.
¬ Om det vattnas med slang eller det bäres med kannor, övre delen får ändå inte vatten så det räcker till kaffevatten.
(Apropå kaffevatten, vid detta årsmöte föreslår Kurt Pettersson att man ska få kaffe vid årsmötena i fortsättningen. Styrelsen lovar att överväga saken).
Grankvist den äldre tycker att vattning med slang kan få ske när som helst på dygnet.
¬ Slangvattning är ett fördärv för växtligheten, särskilt under varma dagar, så det är nog inte så många som begagnar sig av det, tror han.
Efter den livliga diskussionen röstar 21 för och 16 mot styrelsens förslag. Nattlig slangvattning blir tillåten. GW Andersson upplyser att han har en slang som vem som helst får låna.
Året därpå ”framför Eriksson nödvändigheten av anskaffande av vattenledning till lotterna nere vid kalkbruket”,(vid nuvarande golfbanan ungefär) ”dessa medlemmar har lika stort rätt till vatten som andra”. Frågan bordläggs.
”Mer samförstånd skulle inte skada i den ömtåliga vattenfrågan”, står det i protokollet från 1952 där man efterlyser mer kamratskap mellan kolonisterna. Då har man diskuterat förbud mot privata vattentunnor och slangbevattning, rätt att ta vatten ur vilken tunna som helst, att inrätta en vattenfond. Beslutet blir att fortsätta med slangbevattning och att slopa varannandagsvattning.
Vattenfrågan och dess lösning är ett hett diskussionsämne under många år framöver. 1956 lägger man om vattenledningarna och föreningen köper nya ledningar för 30 kronor och ”vattenanläggningar” för 60 kronor.
1960 varnar årsmötet för medlemmar som tvättar rotsaker i vattentunnorna. 1962 beslutar årsmötet enhälligt att införa böter på fem kronor för den som lämnar en vattenkran öppen efter sig. Boten ska betalas till föreningen. 1968 är det åter dags att förbjuda slangbevattning mellan klockan 8 och 20. Året därpå talar man om vattenbrist igen och styrelsen ska hålla ett vakande öga på problemet.
Årsmötet 1971 är ovanligt stormigt på grund av en mötesordförande från FSSK som inte låter folk komma till tals. Men de som får eller tar ordet är mycket kritiska i vattenfrågan. Det dåliga trycket skapar dålig stämning. Ordföranden klubbar snabbt beslutet att kolonister med udda lottnummer ska vattna udda dagar, alltför snabbt enligt protokollet där mötessekreteraren med olika adjektiv markerar sitt missnöje med mötesordföranden. Det finns nämligen inte mindre än 29 kolonister med flera lotter – som har båda udda och jämna nummer. Beslutet är alltså verkningslöst.
1972 meddelar äntligen trädgårdskonsulenten Curt Jeppson från fastighetskontoret att kommunen undersöker tänkbara lösningar för fullt tryck. 33 nya vattenposter i området kostar 300 kronor per lott. Anläggningsarbetena går på 120. 000 kronor, pengar som kommunen inte tänker subventionera. En inspektion visar att vattenledningarna måste gå genom en del lotter, man tar bort buskar och plattar till gångar. Jeppson lovar att arbetena ska börja 1973 men inget händer. Då beslutar styrelsen, i november 1973, att rekommendera medlemmarna att inte anta nya stadgar, vilket kommunen kräver, innan vatten- och toalettfrågorna är lösta.
1976 är 33 nya vattenposter på plats.

Bygglov 1984
Norra Tanto, som området kallas från början, upplåts som fritidsträdgårdar utan byggrätt – till skillnad mot Tanto södra och Tanto mindre som båda har 25-årsavtal med byggrätt. Att få byggrätt är att ha kolonistatus. Det saknas inte hus i Norra Tanto, men det är grönmålade svartbyggen, ”stående verktygslådor” som de skämtsamma kolonisterna kallar dem.
Redan under årsmötet 1952 varslar kassören medlemmarna om att bebyggelse inom området är förbjudet. Det är ett kontraktsbrott och vi kan riskera att bli uppsagda från området om inte förbudet efterföljs, understryker han. Troligen talar han för döva öron.
Tonen skärps så småningom. När ett svartbygge på lott 55 står kvar trots att kassören anmanat kolonisten att ta bort det beslutar ett medlemsmöte enhälligt att bränna stugan om den inte är borta före sista mars 1964…
Vid årsmötet 1971 påminner styrelsen åter medlemmarna om att ingen bebyggelse eller ombyggnad av befintliga hus får ske utan bostadsnämndens medgivande. Med på det mötet är även Curt Jeppson från fastighetskontoret (han är med på många möten och verkar vara en uppskattad motpart.) Curt Jeppson är känd för citatet ”kolonister har tänjbara måttband”. Enligt ett föreningsprotokoll från 1972 säger Jeppson att ”varenda kåk, varenda barre är svartbygge” i Tanto Norra. Sekreteraren kommenterar i protokollet: ”men vi tänkte säkert allihop att verktygslådorna på högkant är grönmålade” (underförstått: och alltså inga svartbyggen…)
Styrelsen konstaterar i mars 1973 åter att inga nybyggnader får ske, inga verandor eller ”stående verktygslådor”. Samma år säger styrelsen nej till att området ska få bebyggas med ”standardstugor”. Man befarar att alla ”stående verktygslådor” i så fall måste rivas och det vill man inte.
1978 söker styrelsen bygglov för stugor i Tanto Norra. Ansökan mottas seriöst av
myndigheterna, heter det i verksamhetsberättelsen för 1980. Föreningen tillsätter en
arbetsgrupp som ska ta fram en plan för kolonistugornas placering. I maj 1981 går ansökan
om bygglov till stora koloniträdgårdsrådet och vidare till byggnadsnämnden. Tjänstemännen på stadsplaneavdelningens saneringsbyrå anser att byggrätterna ska vara fem kvm men politikerna i byggnadsnämnden tillåter tio när bygglovet går igenom 1984. Befintliga svartbyggen får stå kvar under ägarens livstid. För att få lotter som är stora nog att bygga på
slår man samman lotter, antalet minskar från 116 till 90. Genomsnittsstorleken på
trädgårdarna höjs från 154 kvm per lott till 202 kvm per lott. Med hänsyn till de stora
lottstorlekarna får man en byggrätt på tio kvm plus tillkommande förråd på tre kvm och
farstukvist. Lotter under 150 kvm får ingen byggrätt.
Dispositionsplanen visar 68 lotter med och 22 lotter utan byggrätt. Alla lotter får nya nummer.
1989 ansöker lott 103 om att få bygga en stuga som avviker från den vanliga
kolonistugetypen. Styrelsen har inget att invända men för frågan vidare till fastighetskontoret som beviljar ansökan.

Vägar inom Tanto Norra
1988 föreslår den initiativrike kolonisten och styrelseledamoten Mats Lindroth att vägarna inom föreningens område ska få namn. Styrelsen ber om namnförslag och vänder sig därefter till byggnadsnämndens namnberedning som är positiv. 1989 får vägarna sina nuvarande namn. Här följer Mats Lindroths och styrelsens motiveringar till namnförslagen:

Julia Caesars väg
Under många år passerade här aktörerna på väg till Tanto friluftsteater som låg ett stycke ovanför bollplanen. Teatern startade samma år som vår förening bildades, nämligen 1919. Den hade sin sista föreställning 1961. Buskteaterns primadonna Julia Caesar arbetade här under många år. Hon var omåttligt populär och hälsade alltid på kolonisterna som med glädje skänkte henne blommor och bär. I gengäld gav hon ut åtskilliga fribiljetter till våra företrädare. Hon är intimt förknippad med kolonisterna. Det vore fint om vi kunde hedra hennes minne på detta sätt.

Folke Wingårds väg
Norra Tantos första ordförande, vars namn passar väl in på odlingens mödor – vin-gården. Namnet står upptaget på det första kontraktet från 1919. Folke Wingård var en av dem som drev på att ”potatislotterna” från första världskriget skulle slå sig samman och bilda en koloniförening. 1919 var årshyran 350 kronor för ett område på 13 000 kvm. Enligt karta från fastighetskontorets arkiv sträckte sig odlingslotterna då ända upp på bollplanen.

Alfred Medins väg
Från det gamla förrådet vid bollplanen löper den viktiga vägen mot toppen. Ett givet namn borde vara Tobaksvägen, men det är upptaget. Här låg, vid nuvarande bollplanen, en stor tobakslada från början av 1800-talet. Det var Carl Adolph Grevesmyhl som lät sätta upp den. Han var markägare till hela den stora egendomen Zinkensdamm 1790-1811.
Istället kan man låta tankarna gå till Stockholms första stadsträdgårdsmästare Alfred Medin, som mellan 1869 -1906 var den som förde in parkgrönskan i staden. Han ritade Tantolunden som kom till 1885 – 1898.

Getgubbens trappa
Tantos Trappa är föreningens huvudförslag till namn på den trappa som idag heter Getgubbens trappa. Hans Tanto var markägare vid nuvarande Årstabron under 1600-talet. Som alternativ nämner Mats Lindroth den getgubbe som vallade sina getter på Zinkens ägor under 1820-talet.

Toaletter till Tanto – efter 57 år
Frågan om att ”anskaffa ett avträde” behandlas första gången (enligt de bevarade protokollen) på årsmötet 1950. Året därpå rapporterar kassören att han kan köpa en bekvämlighetsinrättning för 20 kronor, men kommunen kräver en cementplatta under. Problemet är bara att alla vill ha en men ingen vill ha den inpå sig. Kassören ska kontakta idrottsstyrelsen för att kolla om föreningen kan låna deras inrättning. Under tiden, antyder senare protokoll, gräver kolonisterna ned sin ”produktion” på lotterna. Därefter är det tyst i toafrågan till årsmötet 1966, som beslutar att styrelsen åter ska undersöka toalettfrågan. Den återkommer i början av 1970-talet och man konstaterar att vattentoalett blir för dyrt och att hälsovårdsnämndens krav är hårda. Torrtoa är en tänkbar lösning. Idrottsförvaltningen säger nej till att låna ut sin toalett. 1973 kräver årsmötet att styrelsen snarast måste lösa frågan. 1976 får föreningen äntligen tre torrdass.
1995 planerar FSSK:s miljöutskott och Gatu- och fastighetskontoret att arbeta med kretsloppstoaletter. Tanto Norra vill delta i det arbetet, men frågan återkommer inte i några bevarade protokoll.

Lignaområdet lever i ovisshet
1971 har Tanto Norra 82 kolonister och 134 större eller mindre lotter. Hälften av dem är på ”gröna kartan” det vill säga på säkra och bestående områden. Lignaområdets framtid är osäker. På årsmötet 1971 framgår det att staden kan återta hela eller delar av området med kort varsel. Så skedde vintern 1969/70 då lott 124 fick en transformator bland sina vårlökar. Elverket ansvarar för detta, enligt protokollen. Varför ska dessa lotter betraktas som kolonier, undrar föreningens sekreterare. Tanto Norra vill dryfta detta med FSSK men det blir inget vettigt sagt på det avsedda mötet efter det olycksaliga årsmötet där FFSKs ordförande gjort bort sig som mötesordförande. Ingen tror att ett framtida långtidskontrakt på 25 år kommer att gälla Ligna. Årsmötet i februari 1974 överlämnar frågan om att upprätta kölistor till den nya styrelsen. Anledningen är att man kommer att förlora nio lotter vid Lignagatan. Föreningen antar ett uttalande om att staden snarast ska stänga Wollmar Yxkullsgatan mellan Ringvägen och Hornstull för genomfartstrafik och detta sker på prov 1975.
Under årsmötet 1977 redogör Curt Jeppson för att föreningen bara har kontrakt med staden på 43 lotter, på de övriga finns inga avtal alls. De har betraktats som potatisland. Fastighetskontoret anser att alla lottinnehavare, även de med potatisland, ska få teckna 25-årskontrakt. Men eftersom Lignas framtid fortfarande är oviss ska lottinnehavarna där få förtur till lediga lotter i Tanto Norra. Detta beslut tar en senare styrelse tillbaka. 1978 är Lignas framtid fortsatt oviss och området betalar inte samma arrende som Tanto Norra. De får själva ansvara för all service med vatten. I maj 1980 beslutar styrelsen skriva till alla lottinnehavare i Ligna och fråga om de vill bli ”fullgoda” medlemmar i Tanto Norra. I samband med detta ska man mäta om lotterna i Lignaområdet. Senare under året annulleras detta beslut eftersom Tanto Norra inte har något ansvar för Ligna. Ingen från Ligna ska få lott i föreningen, ”får en vill alla ha”, heter det nu. I november kommer nytt besked, FSSK anser att Ligna ska vara kvar som medlem i Tanto Norra. Styrelsen avvaktar med ”separeringen”. 1982 är det plötsligt andra tongångar. Kommunen och styrelsen besiktigar Ligna och man kommer fram till att föreningen ska begära att fastighetskontoret rustar upp vattenledningar och staket så att området kan ingå i Tanto Norra. Föreningens materialförvaltare ska i fortsättningen även ha hand om Lignaområdet. 1983 är hotet mot Ligna avvärjt. Från 1984 får kolonisterna i Ligna erbjudande om liknande kontrakt som Tanto Norra och det blir klart att de ska tillhöra Tanto Norra. 1985 saneras Ligna och lotterna styckas om. Tio år senare, 1995, genomför man en markrevision i Ligna och staketet flyttas ut till parkvägen. Arealen ökar med 821 kvm.

Fester
Föreningen fyller 30 år 1949 men det finns inga spår av firande i årsmötesprotokollet. Det verkar inte heller vara något 40-årskalas. 50-årsdagen 1969 kan inte firas på grund av ebb i kassan. Istället planerar styrelsen smörgås och öl på årsmötet 28 februari 1971 på Kristinehovs Malmgård. Men firandet kommer av sig på grund av den dåliga stämning som snabbt infinner sig. Medlemmarna får inte komma till tals, mötesordföranden från FSSK klubbar beslut innan debatten är avslutad. Medlemmar lämnar mötet i förtid. 50-årsfirandet ebbar ut innan det hinner börja, smörgåsarna står på bordet, men nåt firande blir det inte.
Protokollet från årsmötet är kryddat med mötessekreterarens ogillande kommentarer som tydligt visar hans avståndstagande från det som varit, bland annat skämtsamma kommentarer av politisk karaktär. Mötesordföranden anses ha ”tappat både anständiga trådar och koncept”. Styrelsen skriver ett ursäktande PM till årsmötesprotokollet, ”årsmötet blev inte vad vi hoppats”. Mötets utveckling vill man betrakta som ett olycksfall i arbetet.” ”Styrelsen tar fullt avstånd från de, kanske skulle vara skämtsamma kommentarer av politisk karaktär. Ingen politik skall få grumla eller bygga barriärer kolonister emellan.” ”Många tog dessutom anstöt av kommentarer om supar till smörgåsen.” ”Vi hoppas att förtroendet för Stor-Stockholms koloniföreningar inte rubbats av vad som förekommit” avslutar styrelsen sin PM. Skrivelsen cirkulerar bland kolonisterna under sommaren för att man ska slippa det pinsamma minnet vid nästa årsmöte. FSSKs vice ordförande beklagar senare det inträffade.
I augusti 1981 är det livat på allmänningen. Några medlemmar ordnar en improviserad, länge omtalad och mycket lyckad kräftskiva och det kommer önskemål om flera fester. Styrelsen godkänner utgiften i efterhand, men på det efterföljande årsmötet kommer kritik mot att kalaset kostat för mycket.
70-årsfirandet sker den 10 november 1989 i Tantogården, i kombination med höstmötet. Det är trerättersmiddag med efterföljande dans. Till 80-årskalaset 1999 gör en grupp kolonister, bland andra Mats Lindroth, Katrin Johansson, Gunnel Fleischanderl och Birgit Lindeborg, en skärmutställning om föreningens historia. 90-årskalaset firas med långbord på föreningens parkeringsplats en fin augustikväll 2009. Det är tal och uppträdanden och grannföreningarna kommer med presenter. Samma kväll föreslår Mats Lindroth att vi ska tillsätta en historiegrupp inom föreningen och två personer anmäler sig direkt.

Kuriosa
1919 Enligt det första kontraktet med staden 1919 heter föreningen Koloniföreningen norra Tantolunden. Efter andra världskriget råder viss namnförvirring. Under 1970-talet etableras namnet Tanto Norra koloniträdgårdsförening.
1949 Årsmötet beslutar enhälligt om en särskild uttaxering på 50 öre per kolonist för att betala
krans till avlidna medlemmars begravning. Kransfonden döps om till representationsfonden
1953 och ingår snart i den vanliga bokföringen.
1952 köper föreningen en lie för 3.90 kr. Åtta år senare köper man en ny, då för 14.60 kronor.
Inköp av zinkgrönt, en grågrön färg som ibland kallas djurgårdsgrön, är en regelbundet återkommande utgift för Tanto norra. Priset på färgen varierar påtagligt.
1 kg zinkfärg kostar 3.90 i juli och 6.75 i augusti, enligt räkenskapsboken. Fyra år senare kostar ett kilo zinkgrönt 2.25. Rea?
Två vattentunnor i trä kostar 20 kronor styck och en i plåt går på en tia enligt kassaboken 1952/53.
1953 Kassören framför på årsmötet att han inte tycker om att folk skäller på honom när han säger till om misskötta lotter. Det finns ingen som missköter sitt land, invänder någon genast.
1955 köper föreningen en skottkärra för 40 kronor. 20 rörmuffar kostar åtta kronor sammanlagt. En begravningskrans är en utgift på 25 kronor.
1956 Årsavgiften till föreningen är 3 kronor.
1960 kostar det 145 kronor att laga en vattenläcka.
1962 Årets nyhet är att ett postgiroinbetalningskort följer med kallelsen till årsmötet i november. Den som inte betalar före första maj förverkar sin hyresrätt.
1963 bokför kassören en ny utgift, en försäkring i Folksam för 16 kronor. Tre nya rörtänger kostar 88 kronor och 26 öre.
1964 är styrelsearvodet 40 kronor till ordföranden, 250 kronor till kassören, 40 kronor till sekreteraren, de två revisorerna får 20 kronor var och materialskötaren har 100 kronor i arvode.
1967 Samköp av gödsel sker på prov. Tunnor för skräp, flaskor och burkar placeras ut.
1968 Två kolonister får sin hyresrätt indragen ”enär ingen efterrättelse skett, trots flera anmaningar.”
1970/71 köper man stenciler för första gången, 1970-talet är stencilapparatens decennium.
1971 Tanto Norra är medlem i Stor-Stockholms koloniförening.
1972 Styrelsen låter tillverka en stämpel i oval form med föreningens namn.
1973 Staket sätts upp runt koloniområdet med hjälp av AMS-medel (arbetsmarknadsstöd).
1974 målas staketet som beredskapsarbete.
1975 speglar kassaboken åter teknikutvecklingen, Tanto Norra köper en motorgräsklippare för 350 kronor.
1977 får föreningen eget postgiro. Alla lotter ska sätta upp nummer på sina grindar. Tanto Norra blir medlem i Svenska Förbundet för koloniträdgårdar.
1979 rekvirerar föreningen 700 ”kvicklotter” från Föreningen Storstockholms koloniträdgårdar och fritidsbyar.
1980 upptäcker man kvalster på svarta vinbärsbuskar i området. Efter lottsynen beslutar styrelsen att ansluta lott 71 till allmänningen för att eventuellt bygga ett föreningshus här i framtiden.
1981 får medlemmarna brev från styrelsen som planerar att införa en gemensam städdag, efter förebild från Tanto Södra.
1982 serverar man varmrätt med vin på årsmötet. Motivet är föreningens goda ekonomi – men det kommer även protester mot att kosta på så mycket. Ordet ”intresselista” dyker upp för första gången. Ordföranden har hand om den.
1983 bildar man en festkommitté på tre personer. Beslut om att ta fram en medlemsmatrikel. Norra Tanto ska ingå i Högalids föreningsråd.
1984 utformar kolonisten Jenny Bytoft en logga till föreningen.
1985 Tanto Norra får 25-årsavtal med Stockholms fastighetskontor från 1 oktober. Kontraktsnummer 30 874 701, fastighetsbeteckningen är Södermalm 1:1. Området är avsett för koloniträdgårdsändamål och består av 22 481 kvm lottmark enligt arrendekontraktet. Föreningens ordförande Gustaf Abrahamsson undertecknar för föreningens räkning. Enligt kontraktet ingår byggrätt på tio kvadratmeter.
1986 diskuterar årsmötet om man ska införa el och telefon i området. Beslutet blir att var och en får ordna det privat.
1987 avslår årsmötet med kraftig majoritet en motion om att skjuta övertaliga skator. Vem bestämmer vad som är övertalighet och alla fåglar har existensberättigande lyder några inlägg. Samma år köper föreningen en skrivmaskin och Koloniförbundet erbjuder hjälp med datatjänster.
1988 diskuterar höstmötet bilkörningen i Tanto. Ska styrelsen blunda eller agera polis? Kolonisterna kommer överens om att bara köra tunga transporter inom området och i övrigt använda parkeringsplatsen.
1992 finns det 220 intresserade på Tanto Norras intresselista.
1994 kommer en motion om att bygga till föreningshuset vid bollplanen.
1995 Man tillsätter en arbetsgrupp för att bygga ett föreningshus.
Kolonisterna Mats Lindroth och Staffan Wachtmeister arbetar fram nya områdeskartor.
1996 motionerar kolonisterna Mats Lindroth och Gunnel Flesichanderl om att inrätta kvartersombud i de fem kvarter som föreningen utgör. Årsmötet bifaller motionen.
Protokoll från 4 nov 1996 § 5: ”Föreningshandlingar har arkiverats på Stockholms Stadsmuseum, gratis, med full tillgång för föreningen att läsa. Viktigt för framtida historieskrivare. I vår förening finns inte fullständiga protokoll före 1984.”
Stadsmuseets arkiv är numera överfört till Stockholms stadsarkiv. Tanto Norras arkiv är nu förtecknat. Förteckningen kan även läsas på föreningens hemsida i historiegruppens mapp.

Tanto Norras historiegrupp
2010

Gruppen bildades i samband med Tanto Norras 90-årsfest i augusti 2009. Till december 2010 bestod gruppen av Harriet Isetun, lott 30, Kerstin Person, lott 31 (även styrelseledamot) samt Eva Sandborg, gästodlare på lott 113. Gruppen har haft fyra möten under sommaren och hösten.

Under året har gruppen fortsatt att intervjua kolonister. Intervjuerna finns på föreningens hemsida. Det arbetet fortsätter.

Under verksamhetsåret har historiegruppen tittat på jubileumsskrifter från andra koloniföreningar. Gruppen har dessutom plockat fram den skärmutställning som en arbetsgrupp producerade till föreningens 80-årsjubileum 1999. Vi hoppas kunna överföra hela eller delar av den till digital teknik och visa den på föreningens hemsida. Vi funderar på en eventuell uppföljning.

Skärmutställningen kommer att visas i samband med årsmötet 24 mars 2011.

Två kolonister ur den gamla arbetsgruppen, Katrin Johansson, lott 110, samt Gunnel Fleischanderl, lott 12, har anslutit sig till historiegruppen.

Ytterligare två kolonister vill hjälpa till med foton, Catherine Sundin, lott 112, ansvarar för ett digitalt fotoarkiv som förhoppningsvis kommer att byggas upp. Ingegerd Sundlöf, lott 9, ska fotografera intervjuade och deras lotter.

Historiegruppen vill gärna låna foton och ta del av minnen, idéer och synpunkter. Kontaktperson: Kerstin Persson, lott 31, kerstin.pe@sprey.se

Rapport från Tanto Norras Historiegrupp
till årsmötet 23 mars 2010

Under föreningens 90-årskalas i augusti 2009 föreslog Mats Lindroth att vi skulle bilda en historiegrupp. Två personer anmälde sig samma kväll, ytterligare två kom med senare. Kerstin Persson, Eva Sandborg, Harriet Isetun och Lena Noréns (från styrelsen) utgör gruppen Historiegruppen har egen mapp på föreningens hemsida där vi lägger ut vårt material.

Vi började med att inventera olika arkiv: Stadsmuseets bildsamling, riksarkivet (som inte har något material) samt stadsarkivet som har protokoll för perioden 1949-1996. Vi har gått igenom protokollen i stadsarkivet, skrivit en sammanställning som finns i arbetspärmen och kommer att läggas ut på nätet. Vi har även sorterat och förtecknat materialet i stadsarkivet och kommer att komplettera arkivet. Stadsarkivet saknade uppgifter om när och av vem materialet lämnats in. Tanto Norra kan ev. behöva skriva avtal med stadsarkivet om förvaring.
Trafikkontoret har också en del handlingar, arrendeavtal och ritningar mm. Det återstår att kolla dessa. Kolonister som ev. har protokoll etc. hemma i garderoben ber vi berätta det för oss.
Historiegruppen har sammanställt verksamhetsberättelser för perioden 1984-2008. De ligger på nätet.
Historiegruppen bad Ulf Gråberg skriva föreningshusets historia. Finns på nätet.
Vi har börjat intervjua kolonister och fortsätter med det. Hittills har vi pratat med Gunnar Strid, Karin Hansson och Mats Lindroth (utskrifter finns i pärmen). Ska läggas ut på nätet.
Gruppen har blivit kontaktad av en svenska med kolonilott i England. Hon hade hittat oss på hemsidan. Hon bad om hjälp med uppgifter om svenska kolonirörelsen för ett föredrag hon ville hålla i sin förening. Vi kunde hjälpa henne.
En arbetspärm och några foton finns på årsmötet för intresserade att titta i. Vi vill gärna låna fler bilder!

För övrigt…

… var det stora samtalsämnet på årsmötet 1949 ryktet om kommande förbud att odla potatis. Området var smittat av potatisål och förbudet varade hela 50-talet.

…dröjde det 69 år innan den första kvinnan ledde ett årsmöte. Det var 1988 och hon hette Ulla Eriksson.

… dröjde det 76 år innan föreningen fick en kvinnlig ordförande. Det var 1995 och hon heter Monica Wachtmeister.

Kontakta oss gärna om ni vill veta mer, har foton, minnen, förslag etc.

Tanto Norras Historiegrupp

Kerstin Persson, kerstin.pe@spray.se 0709-605142, lott 31

Eva Sandborg, sandborge@telia.com 0706-204929,
medodlare lott 113

Harriet Isetun, harriet.isetun@telia.com 08-7148439,
lott 30
Lena Noréns, lena.n1@comhem.se 0707-713395,

Mats Lindroth berättar föreningens historia

Sammanställning av ett urval av Mats Lindroths dokumentation av historiskt material.
Mats Lindroth är författare till boken “Tantolunden – scener ur en park” Stockholms förlag 2009.

Här får du läsa om hur svälten under första världskriget ledde till att odlingslotterna i Tanto kom till. Två grödor var länge dominerande i området. Först tobaken under 1800-talet och sedan potatisen. Hur gick det till bland de tidiga kolonisterna på 1920-talet ? Hur fick man vatten till odlingarna och varför blev detta den största källan till konflikter? Och hur kom det sig att odlarna i Tanto Norra hade ett gott öga till brandkåren?

Här får du också veta varför våra vägar bär namn som: Folke Vingårds väg, Julia Caesars väg och Alfred Medins väg?

En av våra trognaste kolonister Eivor Strid berättar minnen från Tanto Norra. Här har hon sprungit sedan barnsben på 1930-talet. Eivor minns hur det gick till under de år då bara odlingslotterna bredde ut sig över sluttningarna. Hon berättar också varför det var förbjudet att odla potatis under 1950-talet!
Potatiskriget
Första världskriget bröt ut i juni 1914.För Sveriges del började ransoneringar på smör, bröd, socker, mjölk, kaffe och potatis. Smöret tog snabbt slut och köerna vid butikerna blev långa.
Värre blev det när den billiga potatisen tog slut. Folkhushållningskommissionen drog upp planer för att klara landets försörjning. En idé var att låta stadsborna odla i de anlagda parkernas gräsmattor eller i anslutning till dem. Redan 1916 delade Stockholm stad ut gratis sättpotatis till folk som fick tillstånd att odla mitt i stan.

Det bildades ”potatisföreningar” som odlade i Vasaparken, Humlegården och i Björns Trädgård. Det berättas att när potatisen kupats och gått i blom gjordes nattliga räder av hungriga tjuvar. Den dyrbara knölen fick odlarna själva skydda genom att organisera nattvakt. Den 5 maj 1917 bröt ”potatiskriget” ut på allvar. Affärer stormades och kravaller slogs ned vid Nytorget på Söder. Polispiketen ryckte ut från Katarina station vid Folkungagatan. Vid Södermannagatan trängde ett hundratal personer ner i en potatiskällare där en handlare tog 1 kr/kg! En stor summa på den tiden. Det gick så långt att kommissionen var tvungen att upprätta spärrar runt kajerna vid Slussen och Kornhamnstorg för att hindra folk att köpa direkt ur skutorna från Mälaren.

Här i Tanto uppläts sluttningarna också till folk i trakten. Ur dessa grupper av potatisodlare bildades koloniföreningarna Tanto Södra (1917) Tanto Mindre (1919) och Tanto Norra (1919).

Den mark där Zinkens odlarförening nu ligger hade redan vid sekelskiftet odlingslotter och några stugor. Här ägdes marken av SJ. Järnvägen sträckte sig längs norra delen av Zinkens väg (då Maria Bangata). Odlarna hade här länge enskilda kontrakt. Först 1975 bildades Zinkens odlarföreningen.

Tanto Norras ursprungliga område under 1920-talet var de odlingslotter som fördelade sig kring korsningen av Folke Wingårds väg och Julia Caesars väg och upp mot Tanto bollplan. De lotter som sträcker sig längs den övre delen av Alfred Medin väg liksom lotterna längs Hornsviksstigen och Ligna är ”självtagna” lotter som med tiden införlivats i arrendekontraktet med staden.

Folke Wingård ( 1886-1945) var föreningens förste ordförande och fungerade som kassör under många år. Han var bland annat polis vid Maria polisstation vid Rosenlundsgatan. Under de sista 15 åren hade han lott nr 30 vars omgivande mur är speciell och dess tillkomst är höljt i dunkel! Julia Caesar ( 1885-1971) var på sin tid den mest folkkära primadonnan inom ”buskis”. Hon spelade på många friluftsscener men den i Tantolunden var henne kärast. Kolonisterna gav henne blommor och Julia kunde väl emellanåt skänka fribiljetter. Alfred Medin (1841-1906) blev Stockholms förste stadsträdgårdsmästare. Det var Medin som ledde anläggandet av de promenadparker som ingick i den stora Lindhagens stadsplan. Tantolunden kom till åren mellan 1885-1899.
Tobaken
Marken i Tanto Norra har sedan 1660-talet tillhört Zinkensdamms malmgård. Framför allt har sluttningarna tidigt används till bete för de kor, hästar och getter som tillhörde malmgården som låg vid norra delen av Zinkensdamms idrottsplats. Ända fram till 1909 kunde folk köpa spenvarm mjölk av ”Ko-Kalle” på Zinkensdamm. Redan i slutet av 1700-talet användes marken också till tobaksodling. ägaren till Zinkensdamms gård hette då Carl Adolph Grevesmühl. På 1790-talet lät han uppföra två stora tobakslador.

En av ladorna låg strax nedanför vår förhyrda parkeringsplats och den andra vid Tanto bollplan. I dessa lador torkades tobaksbladen. Det gick åt stora mängder latrintunnor och billig arbetskraft för att gödsla, rensa, och ”toppa” tobaken. Odlingen av tobak kom att prägla trakten lång tid. Tobaken är kulturväxten framför alla andra i Tanto liksom i andra ”utkanter” av Stockholm.

I samband med att staden köpte marken för anläggandet av promenadparken Tantolunden (1885-1899) användes marken till upplag för sopor och matjord som succesivt fördes upp över de då kala hällarna i Tantolunden. Många av våra medlemmar har berättat hur de funnit allsköns ting i jorden: allt från gamla mynt till porslinsskärvor. Säkert kommer detta från tiden kring anläggningsarbetet av promenadparken.
Det sägs att trakterna kring Tanto också användes som begravningsplats för de offer som dog under 1700-talets koleraepidemier.
På vinden
Många är de medlemmar som format föreningslivet och lagt ned möda för att skapa gemenskap kring odlandet. Då Tanto Norras första arrende gällde från 1 april 1919 hette som sagt vår ordförande Folke Wingård (1886-1945). Han tog senare över uppgiften som kassör, ett uppdrag som han hade under många år. Han blev känd som en nitisk och noggrann person.

Wingård arbetade som polis vid Maria polisstation på Rosenlundsgatan. Medlemmarna gick under många år hem till honom för att betala årsavgiften på några kronor. Hur förvarade folk sin potatis under vintern när man bodde i en lägenhet? Få hade tillgång till jordkällare. Ett vanligt sätt var att klä insidan av en stor trälår med tidningspapper och förvara den på kallvinden. Där ställde man den ofta i närheten av skorstensstocken vars värme gjorde att potatisen inte frös sönder.

Vid några tillfällen lyckades Folke Wingård övertala brandkåren att förlägga sina övningar till Tanto och fick på det sättet jorden bevattnad. Då fanns inga vattenledningar. Det gällde att hinka upp vatten ur årstaviken.
Hinkar med matjord
Poliser, postiljoner och anställda vid Stockholms Spårvägar var vanliga yrken bland de lägre tjänstemän som odlade i Tanto Norra. Men andelen arbetare var minst lika stor. Det låg gott om fabriker runt trakten: Tanto sockerfabrik, Bergsunds Mekaniska verkstad, Ligna snickeri och brädgård, Spisbrödsfabriken vid Rosenlundsgatan, Münchens bryggerier, Wicanders korkfabrik, Vin- och Sprit på Reimersholme; bara för att nämna några.

Vi som idag har kolonilotter bör skänka en tacksamhetens tanke till de gamla odlarna. Upp mot gränsen till de nakna hällmarkerna har de genom åren burit upp åtskilliga hinkar med matjord!
Dyra skjul
Under långa tider levde våra odlare med det ständiga hotet att arrendet när som helst kunde sägas upp. På 1930-talet fanns planer på att anlägga Södersjukhuset på Tantoberget och på 1960-talet hade man långt framskridna planer på att bygga en bred trafikled (Tantoleden) som från Liljeholmsbron skulle leda trafiken via norra delen av Tanto och över till Ringvägen. Tänk om detta hade byggts!

Vi inom Tanto Norra har varit den enda av föreningarna i området som bara haft odlingslotter utan bygglov. Genom åren har det uppförts ett och annat svartbygge till skjul och det berättas att det ända fram till 1970-talets slut kunde överlåtas odlingslotter lite hur som helst och att det gavs pengar under bordet.
Styrelsen hade inget med överlåtelserna att göra. Den enskilde odlaren sålde själv odlingslotten till den som bjöd högst! Ofta blev det väl en rimlig summa för några bärbuskar och lite redskap men det hände också att hugade spekulanter gav stora summor för ett enkelt skjul.
Mot 2000-talet
Under de senaste åren har det strömmat till många nya medlemmar. Det har aldrig varit så många barnfamiljer som nu. Nu går Tanto Norra in i 2000-talet. Trots pipande mobiltelefoner, bärbara datorer med trädgård på multimedia gäller nog ännu att värdesätta de där förtroliga samtalet över staketet, växtbytena och tipsen. Hur härlig är inte den ljumma sommarkvällen med nubben till sillen och den gudomliga gräddfilen med klippt gräslök. När dillkokt potatis ryker ur kastrullen och lägger sig bredvid köttbullarna kan man bara sucka och konstatera medan näsan insuper doften av kaprifol: – En sommar i Tanto slår allt !

Vad framtiden har i sitt sköte är okänt. Det är vi medlemmar som med grannars hjälp har alla möjligheter att väcka ideér och ta initiativ till förbättringar. Det mesta är ännu ogjort. Under de senaste åren har det till och från diskuterats om vi behöver ett eget föreningshus. Diskussionen om att dra elektricitet förs väl ännu liksom drömmen att få bygga ut stugan. Våra gemensamma vägar är i behov av förbättringar vad det gäller dränering och grusning. Våra rågångar inne i området behöver rustas och förstärkas. Den nya modellen med kvartersombud måste förankras. Det finns mycket att göra. Vår allmänning ligger och väntar på att göras i ordning till en mer funktionell och vackrare mötesplats. Eller finns det andra bättre mötesplatser ? Vem vill utveckla biodlingen? Det behövs för fruktsättningen! Vilka kan tänkas skaffa några höns eller gäss till lotten? När ska vi på allvar börja fira midsommar tillsammans?
Eivor – kolonist i Tanto Norra sedan 60 år
Eivor Strid har varit odlare i Tanto Norra sedan 1930-talet. Hennes morfar, bryggeriarbetare och stallkarl på Münchens, fick först en lott. Några år senare tog hennes föräldrar Gustav och Erika den odlingslott som förr låg vid vår bilparkering. Rester av dess gamla syrenberså finns ännu kvar.

Gustav arbetade som bagare, bland annat på Schumachers och Erika arbetade länge vid tappningen på Münchens eller ”Münkens” som de flesta sa förr. Familjen bodde på Tobaksspinnargatan.
Eivor minns hur hennes mor Erika odlade idel nyttigheter som potatis, skärbönor, syltlök och rödbetor. På 1940-talet var Erika med som dansstatist på den anrika Tantolundens friluftsteater.

Strax innan andra världskriget 1938, tar hennes föräldrar över lott 39. Här tillbringar Eivor stor del av sina barndoms somrar. Odlarintresset går i arv och 1963 tar hon grannlotten nr 40 tillsammans med sin man Gunnar. Då Erika går bort 1989 övertar de hennes lott. Eivor och Gunnar har därför varsin lott bredvid varandra och för släktens traditioner vidare.
Bottensatsen
På frågan vad hon främst minns efter alla år i Tanto Norra svarar hon utan att tveka:
– Tjatet om vatten var det största tjafset, berättar Eivor och skakar uppgivet på huvudet. Det gamla vattensystemet var nämligen alldeles för klent och skapade ständig irritation och grannsämjan sattes ofta på svåra prov:
– Bäst var det om man gick till lotten nattetid. Då var trycket som störst och vattentunnan fylldes snabbt, säger Eivor.
När hon som liten skulle hämta upp vatten ur tunnan var det noga med de sista skvättarna:
– Bottensatsen ska med, sa alltid min far.

Då folk glömt ta med kaffe i termos och skulle ha kaffevatten som inte kom ur kran var det kris. Om någon lät det rinna onödigt länge ekade svordomarna länge mellan rågångarna…

Tog många vatten samtidigt minskade trycket så pass att de högst belägna lotterna blev utan. På andra sidan berget, hos Tanto Mindre och Tanto Södra, var det lika stökigt.

Ett tag provade man att föreningarna fick ta vatten på udda och jämna dagar. Systemet höll inte länge. Folk spionerade på varandra och grälen tog överhand. ännu längre tillbaka, innan ledningar fanns, hinkade man vatten ur årstaviken och samlade vattnet i stora tjärade träkar.
Revkrok
På frågan vad Eivor gjorde som barn bland lotterna under 1930- och 40-talet nickar hon själv undrande: – Jaa, det fanns inte mycket att göra. Jag hade trasdockan och rensade i landen. Det fanns nästan inga barn alls. Jag hade mina yngre kusiner som grannar annars var det bara dessa farbröder som man hade stor respekt för. Jag hade stränga order att hälsa artigt, berättar Eivor, och minns hur hon blev omtalad med orden: ”hon niger så särken släpar”.
Eivor minns tydligt vår förste ordförande Folke Wingård på lott 30 och hur han försökte få igång sitt spritkök i skydd av den mur som även då löpte runt lotten. Hon minns hans svordomar.

– Annars sparkade gubbarna ”revkrok” i potatislanden då det var kräftskiva. De brottades då med benen och hade händerna bakom nacken. En nubbe i ena benet hörde till…

Före och efter kriget var kolonisterna ofta omgivna av ”rödspritsgängen”, berättar Eivor. De höll ofta till i de gamla skyttevärnen på Tantoberget. Där fanns legender som: Tattarolga, Negern, Kalle Munter och Grevinnan. På sin tid kända profiler i trakten.
10 år utan potatis
När Eivor och Gunnar Strid blev med egen lott 1963 kändes det inte lika nödvändigt att odla de nyttigheter som Eivors mamma Erika gjort då hon i åratal saltat in skärbönor. Både Eivor och Gunnar har länge varit verksamma inom Weibulls och intresset för prydnadsblomster har alltid varit stort.
– Våra absoluta favoriter genom åren har varit dahlior, säger Eivor utan att tveka, men aster, gladiolus och luktärtor har också varit tacksamma att odla.
– Namnsorter av tulpaner som Darwinhybrider är en annan favorit, tillägger Gunnar.

Plötsligt minns både Eivor och Gunnar något de nästan glömt nämna: Potatisålen.

– Den gjorde att många tvingades odla annat än potatis i Tanto Norra, berättar Gunnar. Just vår förening drabbades av ett skadedjur som egentligen heter potatisnematod, eller populärt kallat potatisål. Det är ett mikroskopiskt djur som angriper rötterna. Skörden blir liten eller ingen. Parasitens ägg kan lossna och överleva tio år i jorden. Potatisålen drabbar jordar där man ensidigt odlar potatis år efter år…

Under större delen av 1950-talet var det strängt förbjudet att odla potatis i just Tanto Norra. Förbudet gällde i närmare tio år och först i början av 1960-talet fick odlarna på prov sätta ”plugg” igen och då med villkoret att växla grödor för att undvika en repris av det hela. Med andra ord har det odlats alldeles för mycket potatis i Tanto Norra.
– Säkert bidrog detta förbud till att Tanto Norra fick mer bärbuskar och prydnadsväxter efter 1950-talet, menar Gunnar.
Djurgårdsgrönt
Med en lätt rysning minns Eivor alla de tillfällen då hon och familjen fått springa in under ett träd när det regnat. Blött, kallt och ruggigt har det varit, men man har stått ut.
– Det skjul vi nu har tillhörde under många år föreningen och var därför stängt för oss, berättar Eivor. Hon tillägger hur jobbigt det var att förr sakna en ordentlig toalett. Omgivningarna såg annorlunda ut. Ibland fick vi helt enkelt knalla hem.

Vi kommer osökt in på de kära gamla gröna skjulen. Innan vi hade bygglov för våra stugor smällde odlarna upp små bodar/skjul som egentligen var svartbyggen De skapade ett typiskt inslag bland odlings landen där man ju inte fick bygga sedvanliga kolonistugor. Här på Söder använde man ibland virke från Tanto sockerbruk eller de stora trälådor som förr omgav bilarna som skeppades in:
– Ofta målades skjulen förr i en speciell grön kulör som hade ett tydligt stänk av silvergrått i sig, berättar Gunnar. En matt lugn variant som kallades för just Djurgårdsgrönt. Ute på Kungliga Djurgården omgavs t. ex Waldemarsudde och Blockhusudden av staket med denna kulör. Färgen återkommer ju även i några av öns större hus.

Bilden stiger långsamt fram över alla dessa skjul med vinklar och vrår vid en pergola och en kaprifol. Nu tillhör de snart historien. Vi borde på något vis bevara några av de som ännu är kvar. Någonstans där ligger väl själen i Tanto Norra dold bland djurgårdsgrönt, gula potatisar, syrendoft och en nubbe bland ”gubbarna” i bersån.

Vad blir vårt sekels kännetecken som kolonister ?

Getgubbens trappa

”Getgubbens trappa” är nu namnet på vår långa trappa som löper från Hornviksstigen och upp i vårt område. Namnet har ännu ej fått officiell status, som våra övriga vägar inom Tanto norra, men vi behöver ett namn. Längre fram får vi arbeta för att Getgubben blir ihågkommen på den officiella stockholmskartan. Men vem var nu denne Getgubbe och vad har han med Tanto att göra?

Han hette egentligen Ekström och var under början av 1800-talet dödgrävare och vaktmästare vid Maria Kyrka. Han hade en stor familj med flera döttrar och när ryktet gick att flickorna gick klädda i spetskläder som stulits från de hädangångna var Ekströms dagar som dödgrävare räknade!

Han skaffade sig då en flock getter som han under många år lät beta ”uti Zinkensdamm” som då var namnet på det som idag kallas Tanto. Han drev sina getter på bete i vårt område och förde dem sedan till Mariatorget där han sålde getmjölk som då värderades mycket högt. Han blev med tiden en omtyckt person som alltid hade tid för samtal och det dröjde inte länge förrän han allmänt kallade för just Getgubben. Klädd i getskinn och med en herdestav i näven fick han rent av bibliska drag över sig.

När hans äldsta son dog var hans sorg stor. Getgubben lät då plantera en ”tårpil” på Maria kyrkogård mot Hornsgatan. Där satt han ofta och filosoferade över tidens flykt. Tårpilen blev med tiden lika känd som Getgubben själv och trädet lär ha spridit sin melankoli ända fram till 1900-talets början då det fälldes när man breddade Hornsgatan.

Några scener ur Tantolundens tidiga historia

Mats Lindroth 2019 / Tanto norra koloniförening / lott 67

Kartan ingick i en utställning på Stadsmuseet där man försökte rekonstruera hur landskapet förr såg ut.Idag passerar Ringvägen mitt över den större dammen (Zinkensdamm) belägen i mitten. Här odlades karp redan på 1600-talet av ägarna till den malmgård med trädgård som låg på dagens idrottsplats. Den mindre dammen till vänster låg i området där nu Zinkensdamms hotell-och vandrarhem är placerat. Det sägs att där finns en av Stockholms förekomst av dysand vilket innebar att då hotellet byggdes om på 1980-talets mitt var man tvungen att slå ned en mängd betongpelare för att försäkra sig om att husen skulle stå stadigt. Hela detta sjösystem dikades succesivt ut och fylldes igen och kunde på 1860 – talet ge rum åt Stockholms första järnväg.

De två bergshöjderna söder om dessa två dammar är till vänster Tantoberget och till höger det som på1880– 90-talet skulle bli den anlagda promenadparken Tantolunden. På 1400-talet var området ännu betesmark för Årsta gods som hade förfogande rätt över stora delar av ”Åsön”som då Södermalm kallades. Den ursprungliga hällmarkstallskogen över bergen hade redan då succesivt decimerats och bergen blev allt kalare för varje år. Kor, svin och getter betade och tallarna höggs ned då behovet av ved under kalla vintrar var stort. Någon säker bild av det forna växtsamhället i Tanto är svår att göra men man kan spekulera. Hällmarkstallskogen är ett ytterst känsligt växtsamhälle som lätt slits ned av klövar och yxor.

Hällmarkstallskogen över bergen i Tanto är tyvärr dåligt markerad på kartan då det ser ut som granar. Vi får istället föreställa oss hur det fram till sen medeltid förmodligen växte en mängd martallar som bitit sig fast över hällar och i spricker. Över bergen syntes renlavar och i de fuktiga sänkorna fanns vitmossa, skvattram och kanske en och annan tulkört. Högst upp på Tantoberget fanns också två mindre dammar som fanns kvar en bit in på 1900-talet. Personer som berättat minnen från sin barndom kring förra sekelskiftet minns dessa dammar och hur de där fångade grodor. Då hölls ett rykte vid liv som berättade om en piga från Zinkensdamms malmgård som någon gång under 1800- talet försökte rädda en kalv som fastnat i en av dammarna uppe på berget och hur hon då själv drunknade. Barnen sägs ha varit oroliga då pigan sades ”gå igen” under nätterna.

Längs sluttningarna kunde man säkert finna lingonris och längre ned tog lövträden över och då förmodligen klibbal längs ån som rann ut i Årstaviken. Med tiden försvann martallarna och bergen låg kala och grå med fläckar av ljung under långa tider. Dammarna fylldes igen under andra världskriget då man byggde de skyttevärn av sprängsten som ännu är kvar. Där förvarade man ammunition för de luftvärnskanoner som placerats bredvid för att skydda Årstabron från fientligt anfall. Hela Tantoberget var under andra världskriget omgivet av så kallade ”spanska ryttare” – utåt ställda spetsiga störar med taggtråd. Allting bevakades av soldater som såg till att ingen utomstående kom dit.

I förgrunden ser vi den mörka hällmarkstallskogen breda ut sig över nuvarande Aspudden bland de ljusa åkermarkerna och bergen söder om sjön Trekanten där nu Nybohov ligger. De närmaste omgivningarna till innerstaden är ännu ett jordbrukslandskap. Man ser två broar som leder över från Liljeholmen till Söder. Bron till vänster ligger på den plats där man redan på 1660-talet byggde en flottbro från Liljeholmen över till Södermalm. Den som stakade ut den nya infarten söderifrån var vägröjaren Hans Tanto som under arbetet på 1660-talet bodde någonstans i området där nuvarande Tantogatan mynnarned mot Årstaviken. Det var först på 1880-talet stadens namnberedning gav bergen namnet Tantolunden. Sedan lång tid hade folk i allmänhet kallat hela området för Zinkensdamm. Det sägs att det dröjde länge innan det uppifrån givna namnet satte sig ordentligt.

Då den första flottbron från Liljeholmen kom till under 1660-talet var tullen först placerad vid Yttersta Tvärgränd och kallades Västertull men flyttades ned till brofästet när bron blev klar. Där Liljeholmsbron anlöpte södersidan låg alltså den ursprungliga Hornstull. En kunglig tulltjänsteman krävde en tullavgift som motsvarade 3 % av de varor man förde in till staden. På 1700-talet byggdes en tullpaviljong av sten som stod kvar ända till 1930-talet då den revs för utbyggnaden av nuvarande Bergsundsstrand. Själva tullen låg där Bergsundsgatan och Bergsundstrand möts. Vid stranden ligger numera det gamla flytande Liljeholmsbadet. Här utspelades länge ett intensivt folkliv kring alla transporter och kontroller när tullen skulle bestämmas. Den sista stapeltullen försvann först på 1840-talet. Under vintrarna då man färdades över isarna vid Årsta holmar kunde man även där förtulla sina varor vid den Vintertull som låg i Tantogatans backe. Carl Mikael Bellman beskriver i Epistel nr 53 ”Angående slagsmålet nedanför Dantobommen hos T. en höstnatt” landskapet kring Tantos berg. Man får här intrycket av en sliten grå utkant långt ifrån dagens grönska.

Bron till höger är den låga järnvägsbanken som uppfördes 1860 för att föra den första ”Ånghästen” på Västra stambanan fram till den dåvarande ändstationen vid Södra station. Ännu finns rester kvar av denna järnvägsbank dels på södersidan där nu båtklubben och Loopen marin ligger men också små rester på den motsatta Liljeholmssidan.

Fotot är taget 28 maj 1916 från taket av Hornsgatan 148. Fotograf är Axel Svinhufvud som var släkt med stadens brandchef som släppte upp honom till den takbrand man bekämpade. En nyfiken folkmassa samlas nedanför. Fotot är nog ensamt i sitt slag då den visar hur Tanto norra och dess omgivningar såg ut vid den tiden.

I bildens övre del ser vi hur odlingsmarken breder ut sig i det som snart skulle bli Tanto norra koloniförening 1919. I bildens mitt syns delar av de byggnader som tillhörde Stockholms stads arbetsinrättning (senare Högalids vårdhem) som byggdes 1903-05. Inför bygget hade man sprängt fram och förlängt Vollmar Yxkullsgatan som då löpte ända ned till Årstaviken. Vårdhemmet var främst till för bostads-och arbetslösa män som frivilligt skriv in sig under vintrarna för att mot sommaren ofta jobba i hamnen. Många är de trasiga existenser från Högalids vårdhem som blickat ut över Tantos berg. I folkmun kallades komplexet för ”höga lida”. På bilden syns inte de stora palatslika byggnaderna av sten som ligger strax till höger. På fotot är det verkstäder och lagerlokaler. Idag upptas detta område av Pipmakarens daghem. Mitt emot syns en sänka där nu Zinkensdamms hotell-och vandrarhem ligger. Inom det område som snart skulle kallas Tanto norra skönjer man de bergsknallar som ännu ligger kvar. Getgubbens trappa finns ännu inte men däremot syns tydligt den väg som senare får namnet Julia Caesars väg.På SL:s första stora karta i tunnelbanan hade man missat sin historia och låtit namnet bli: Julius Caesars väg! I bildens övre del skymtar dels alla planterade parkträd i promenadparken Tantolunden från 1880–90 talet men också den nyanlagda ovala ”lekplanen”.

I Tanto norras område hade man sedan många år odlat bondtobak. Redan på 1700-talet angav en förordning att alla trädgårdsodlare skulle odla minst ¼ tobak.Detta gällde också den malmgård med trädgård som låg vid nuvarande Zinkensdamms IP. Till gården hörde den mark som nu är Tanto norra. Är det någon kulturväxt som ska förknippas med Tanto norra är det tveklöst just bondtobak. Man odlade mycket tobak i stadens utkanter där det fanns gott om gödsel som tobaken kräver. Tillgången till latrintunnor var god i stadens närhet liksom billig arbetskraft bland de mindre bemedlade som bodde bland träkåkarna i den fattiga utkanten. Det sägs att latrintunnorna från just Söder var begärliga då de innehöll minst papper! Det lär ha funnits flera stora tobakslador i området. De uppfördes av Carl Adolph Grevesmühl som ägde Zinkensdamms hela egendom mellan 1790-1811. De båda Tantobergen ingick i egendomen. En av tobaksladorna där bladen torkades låg inom Zinkens odlarförening mitt emot Tanto norras parkeringsplats. Den syns på flera fotografier t.ex. i den första översiktsbilden från takbranden 1916.

När bilden togs 1916 är läget oklart vad som händer i det blivande Tanto norra? Staden börjar detta år dela ut gratis sättpotatis för att lindra nöden under kriget. Vi får förmoda att det var runt detta år som man också började dela ut potatislotter i Tanto. Odlingar längs järnvägens sträckning (idag norra delen av Zinkens väg) hade redan pågått sedan sekelskiftet i nuvarande Zinkens odlarförening.

Det här är min farmor Signe Lindroth som håller faster Irma i famnen. Innan Signe gick bort 1969 hann hon berätta hur hon och farfar Hjalmar kupade potatis i Vasaparken under första världskriget. De hade haft tur och fick en liten ruta att odla den sättpotatis staden delade ut gratis för att lindra den matbrist som första världskriget orsakade. Familjen bodde då i Birkastan och hade nära till i Vasaparken. Signe berättade hur de var tvungna att gå nattvakt då potatisen gick i blom. Knölarna var hårdvaluta och stals under mörka nätter. Förmodligen fick man göra samma sak i Tanto. Innan familjen flyttade till söder under 1920-talet hade de tillgång till en lott i Iris koloniförening på andra sidan i Ulvsunda. Signe var född på Värmdö och dotter till en trädgårdsdräng och visste som många andra hur man odlade potatis. Nöden under kriget var stor men Signe hade ännu kontakt med några bönder på Värmdö och kunde emellanåt komma över en halv gris.

Klicka på länken nedan.Här plöjer staden upp den anlagda gräsmattan i Vasaparken inför potatisodlingen 1916. Kameran sveper i början längs Dalagatans fasader. Under 1917 var läget mer än kritiskt och många gick hungriga. Skördarna slog fel de här åren 1916-17 under kriget. Tyskarna hade dessutom minerat farvattnen i Nordsjön varför importen av mat minskade drastiskt. Rena hungerdemonstrationer organiserades över hela landet och revolt låg i luften. I maj 1917 utspelades det omtalade ”potatiskriget” då en folkmassa försökte tränga ned i en handlares potatiskällare där han inväntade att priset skulle stiga. Folk blev desperata. Polisen grep ett flertal som fick dryga böter. Det var denna matbrist och nödodling under kriget som var de direkta orsaken till att nödodlingen av potatis efter kriget omvandlades till koloniföreningarna: Tanto södra 1917, Tanto mindre och Tanto norra 1919. Zinkens odlarförening bildades först 1975 men långt tidigare hade man där odlat sen förra sekelskiftet då marken längs den dåvarande järnvägen ägdes av SJ och odlarna hade enskilda kontrakt.

��O��f�~

Kanske det äldsta fotot som på närbild fångar en bit av Tanto norra. Det vore intressant att få veta var fotografen i förgrunden exakt stod när bilden togs. Förutom den vita breda Vollmar Yxkullsgatan (nu Zinkens väg) till höger i bildens mitt syns vägen med räcken som ligger mellan dagens Zinkensdamms hotell- och vandrarhem och förskolan Pipmakaren. Kan det måhända vara rester kvar av den gamla fiskdammen som syns i sänkan strax till höger om bildens mitt? Det var ju här den forna ån rann förbi från Fataburssjön och via dammarna ut i Årstaviken.

Men hur långt upp på berget i förgrunden står fotografen och vilken lott kan idag tänkas ligga i där? Tanto norras ursprungsområde som ingick i det första kontrakten från 1919 låg inom dagens kvarter 1 och 2 och säkert de östra delarna av kvarter 3 och 4 längs Julia Caesars väg. Under 1900-talets gång har odlingslotter i smyg tagits upp allt längre västerut. När jag som nybliven medlem under 1980-talets början talade med de äldre medlemmarna hörde jag berättas att det någon gång under 1930-40 talet, oklart när, besöktes koloniområdet av aktuell myndighet (Fastighetskontoret?) som då upptäckte att det sedan starten 1919 hade tillkommit en mängd så kallade ”fritagna lotter ”som tagits upp allt längre västerut upp mot Tantoberget. Dessa ingick inte i det ursprungliga arrendeavtalet som nu skrevs om. Föreningen lär ha fått en rejäl höjning av arrendeavgiften.

Det är något oklart när detta foto egentligen togs. Hornsgatan till vänster om den gamla järnvägen förlängdes från Ansgariegatan ned till Liljeholmsviken. Den stod klar 1901 då man sprängt sig igenom de höga bergen. Men Högalids vårdhem byggdes först 1902-05. Med denna reservation får vi ändå nöja oss. Det handlar uppenbarligen om 1900-talets första årtionde. Området i bildens övre högra del är det blivande Tanto norra koloniområde. Vollmar Yxkullsgatan löper spikrakt ned mot Ligna industriområde i bildens nedre del. Här låg genom åren många verksamheter främst Ligna snickeri och brädgård(Latinets: Lignum = trä). Här fanns även en isstack där man under sågspånet förvarade vinterns uppsågade isblock ur Årstaviken. De sista isbitarna lär ibland ha hållit sig en bit in på försommaren. Förmodligen odlas ännu tobak i vårt område som då ingick i verksamhetenvid Zinkensdamms trädgård där nu idrottsplatsen ligger. Den forna trädgården från 1600-talet låg tre – fyra meter lägre än nivån på den nuvarande idrottsplatsen som kom till under 1930-talet. Det sägs att det samtidigt pågick en omfattande gårdssanering i Gamla stan vars material dumpades här för att få idrottsplatsen i nivå med Ringvägen. Notera den stora tobaksladan som lite snedställd står mot Vollmar Yxkullsgatans övre avsmalnande del i bildens övre högra del. Tobaksladan var placerad i nuvarande Zinkens odlarförening mitt emot vår parkeringsplats. Stockholms första järnväg var klar 1860 då den kom ut ur Nybodatunneln och över en järnvägsbank vid nuvarande Loppen Marina. Den användes fram till 1920-talet då Årstabron stod klar.

Till vänster om järnvägen i bildens övre del syns det som förr oftare kallades Ansgariberget. Berget sprängde man som sagt igenom runt förra sekelskiftet för att förlänga Hornsgatan ned till Årstaviken. På den övriga delen av Ansgariberget ligger nu Zinkensdamms skola liksom de på 1980-talet byggda bostadskvarteren. På fotografiet syns ännu resterna av den urgamla väg som slingrade sig fram längs Ansgaribergets södra sluttning på väg mot Fataburssjön och Göta landsväg (Götgatan).

Folke Wingård med söner skördar potatis i Tanto norra. Han var ordförande de första åren från 1919 och arbetade som polis förmodligen på polisstationen vid Rosenlundsgatan. När bilden är tagen är oklart men det bör vara under 1920-talet. Till vänster om Folke Wingård syns taket på den stora tobaksladan i nuvarande Zinkens odlarförening.Den revs någon gång under samma tid.

Det berättas att kolonisterna inte bara hade problem med att få vatten utan även att förvara potatisen under vintern. Man hade inte tillgång till några frostfria jordkällare som på landet. En av Folke Wingårds söner berättade hur man gjorde. På hyreshusens vindar lät man snickra trälådor och fodrade sidorna och varvade potatisen med tidningspapper. När vinterkylan slog till flyttade man lådan succesivt allt närmare den varma skorstensstocken som löpte upp genom taket. I många fall kunde man då förhindra att potatisen frös och därmed blev oätlig.

Biden visar hur Högalids vårdhem sträcker sig ut över hela det område som nu är Drakenbergsparken. Vollmar Yxkullsgatan (nu Hornsviksstigen) löper mellan vårdhemmet och Tanto norra. Tung trafik gick här ned mot Ligna industriområde under alla dessa år och man får tänka sig att det inte kan ha varit lätt för odlarna. Vårdhemmet revs under 1960-talet och ersattes av bostadsområdet Drakenberg och Drakenbergsparken. Gösta Gren som var parkarbetare i området berättade att under gräsmattorna i parken ligger ännu de gjutna betongfundamenten från vårdhemmets tid. Man fick till uppgift av arkitekten att kupera parken med kullar och Gösta avslöjade att man här och där dumpade hela bilar för att underlätta bygget av dessa kullar. Parkplanen innehöll från början ett stort antal körsbärsträd som delvis ännu står kvar. Tanken var att de skulle bilda en naturlig förlängning av fruktträden bland kolonierna i Tanto norra.

Notera att Tanto sockerbruk strax bortom Årstabron ännu ligger kvar. Sockerbruket kom till på 1850-talet men revs hundra år senare inför bygget av bostäderna i de svängda husen vid Årstabron.

Många äldre medlemmar minns det ständiga besväret med att få vatten till odlingslotten. Innan staden installerar de första vattenledningarna på 1930-talet sägs det att styrelsen enträget bad brandkåren att förlägga sina övningar vid kolonierna i hopp om att få dit lite vatten. Folke Wingård den första ordföranden i Tanto norra var ju polis och hade säkert lättare att kontakta dem. Det berättas vidare att man på 1920-talet byggde stora träkar vid Årstaviken och hinkade upp vatten som kolonisterna fick hämta. Det lär ha blivit många hinkar vatten men även jord som bars upp längs sluttningarna.

Ingegärd och Harriet Strid som har lotterna 39+40 tillhör den familj som i dagsläget varit kolonister längst i Tanto norra. Deras föräldrar Eivor och Gunnar minns många fortfarande. Eivors föräldrar Gustav och Erika var likaså kolonister i Tanto norra och Erikas far var den som redan under 1920-talet fick den lott som då låg vid nuvarande bilparkeringen. Rester av deras gamla syrenberså står väl ännu kvar. Familjen har med andra ord varit föreningen trogen i snart 100 år. På bilden ovan är det Gustav som någon gång på 1940-talet ser till att vattentunnan blir fylld. Trycket i ledningarna var dåligt och var många kranar öppna samtidigt blev det kris och svordomarna hördes mellan rågångarna. Eivor minns hur Gustav alltid var noggrann med att innan man fyllde på tunnan sa han: ”Bottensatsen ska med…” Folk gick till lotten nattetid då trycket var som bäst och man ville ju heller inte sakna vatten att koka kaffe med.

Här är det Erika som planterar sticklök på lott 40 någon gång på 1940-talet. Hon arbetade länge vid tappningen på Münchens bryggeri. Strax bakom går den då staketlösa gångstig som senare blir Folke Wingårds väg. Längre bort i bakgrunden är det Varvsgatan som mynnar ut mot Hornsgatan. Lite oklart är de lager och förrådshus som syns i bildens mitt men man får förmoda att de låg längs den då nedlagda järnvägslinjen. Står träden kvar?

Tanto norra fick bygglov för kolonistugor om 10 kvm 1984. Redan denna sommar byggdes de första stugorna och året efter stod ännu fler klara. Det fanns då ett mindre antal gamla svartbygget som succesivt revs. Notera att de gamla barackerna till vandrarhemmet ännu ligger kvar. Då den uppfyllda sänkan där de stod innehöll dysand hade en del av barackerna sjunkit. Åren efter revs merparten av anläggningens baracker och en skog av armerade betongpelare slogs ned för att garantera att de nya husen skulle stå stadigt. I bildens övre del syns Tanto bollplan som ännu inte byggts ut och renoverats med konstgräs.

Tanto Norra Koloniförening Firar

Tanto Norra 80 år

Tanto Norra 80 år 1999 – en utställning
Tanto Norra koloniträdgårdsförening firade 80-årsjubileum 1999. Inför festen tillverkade en arbetsgrupp en skärmutställning om föreningens historia. Utställningen innehöll dessutom foto på varje kolonistuga och odlingslott och kolonisterna fick svara på några frågor. Varje kolonist fick ett foto av sin lott i present – som minne av 80-årsfirandet.
Mats Lindroth, lott 67, skrev texterna. Birgit Liendeborg, lott 108, Katrin Johansson, lott 110 samt Gunnel Fleichanderl, lott 70, fotograferade lotterna.
Efter 80-årsfesten låg skärmutställningen under en säng hemma hos Mats Lindroth till 2010 då Tanto Norras nybildade historiegrupp drog fram den. Utställningen visades på Tanto Norras årsmöte 2011. Vi konstaterar att drygt hälften av kolonisterna från 1999 fortfarande var kvar 2011. Här återges de historiska delarna av utställningen.

Tanto Norra 80 år 1919 – 1999
Historik
Potatiskriget
Första världskriget bröt ut i juni 1914. För Sveriges del började ransoneringar på smör, bröd, socker, mjölk, kaffe och potatis. Smöret tog snabbt slut och köerna vid butikerna blev långa. Värre blev det när den billiga potatisen tog slut.
Folkhushållningskommissionen drog upp planer för att klara landets försörjning. En idé var att låta stadsborna odla i de anlagda parkernas gräsmattor eller i anslutning till dem. Redan 1916 delade Stockholm stad ut gratis sättpotatis till folk som fick tillstånd att odla mitt i stan. Det bildades ”potatisföreningar” som odlade i Vasastan, Humlegården och i Björns Trädgård.
Det berättas att när potatisen kupats och gått i blom gjordes nattliga räder av hungriga tjuvar. Den dyrbara knölen fick odlarna själva skydda genom att organisera nattvakt.
Den 5 maj 1917 bröt ”potatiskriget” ut på allvar. Affärerna stormades och kravaller slogs ned vid Nytorget på Söder. Polispiketen ryckte ut från Katarina station vid Folkungagatan. Vid Södermannagatan trängde ett hundratal personer ner i en potatiskällare där en handlare tog 1 kr/kg! En stor summa på den tiden.
Det gick så långt att kommissionen var tvungen att upprätta spärrar vid kajerna vid Slussen och Kornhamnstorg för att hindra folk att köpa direkt ur skutorna från Mälaren.
Här i Tanto uppläts sluttningarna också till folk i trakten. Ur dessa grupper av potatisodlare bildades koloniföreningarna Tanto Södra (1917), Tanto Mindre (1919) och Tanto Norra (1919).
Den mark där Zinkens odlarförening nu ligger hade redan vid sekelskiftet odlingslotter och några stugor. Här ägdes marken av SJ (Statens Järnvägar). Järnvägen sträckte sig norra delen av Zinkensväg (då Maria Bangata). Odlarna hade här länge enskilda kontrakt. Först 1975 bildades Zinkens odlarförening.
Tanto Norras ursprungliga område under 1920-talet var de odlingslotter som fördelade sig kring korsningen av Folke Wingårds väg och Julia Caesars väg och upp mot Tanto bollplan. De lotter som sträcker sig längs den övre delen av Alfred Medins väg liksom lotterna längs Hornsviksstigen och Ligna är ”självtagna” lotter som med tiden införlivats i arrendekontraktet med staden.
Tobaken
Marken vid Tanto Norra har sedan 1660-talet tillhört Zinkensdamms malmgård. Framför allt har sluttningarna tidigt använts till bete för de kor, hästar och getter som tillhörde malmgården som låg vid norra delen av Zinkensdamms idrottsplats.
Ända fram till 1909 kunde folk köpa spenvarm mjölk av ”Ko-Kalle” på Zinkensdamm.
Redan i slutet av 1700-talet användes marken också till tobaksodling. Ägaren till Zinkensdamms gård hette då Carl Adolph Grevesmuhl. På 1790-talet lät han uppföra två stora tobakslador.
En av ladorna låg strax nedanför vår förhyrda parkeringsplats och den andra vid Tanto bollplan. I dessa lador torkades tobaksbladen. Det gick åt stora mängder latrintunnor och billig arbetskraft för att gödsla, rensa och ”toppa” tobaken. Odlingen av tobak kom att prägla trakten lång tid. Tobaken är kulturväxten framför alla andra i Tanto liksom i andra ”utkanter” av Stockholm.
I samband med att staden köpte marken för anläggandet av promenadparken Tantolunden (1885-1899) användes marken till upplag för sopor och matjord som successivt fördes upp över de då kala hällarna i Tantolunden. Många av våra medlemmar har berättat hur de funnit allsköns ting i jorden; allt från gamla mynt till porslinsskärvor. Säkert kommer dessa från tiden kring anläggningsarbetet av promenadparken.
Det sägs att trakterna kring Tanto också användes som begravningsplats för de offer som dog under 1700-talets koleraepidemier.

På vinden
Många är de medlemmar som format föreningslivet och lagt ned möda för att skapa gemenskap kring odlandet. Då Tanto Norras första arrende gällde från 1 april 1919 hette vår ordförande Folke Wingård (1886-1945). Han tog senare över uppgiften som kassör, ett uppdrag som han hade under många år. Han blev känd som en nitisk och noggrann person. Wingård arbetade som polis vid Maria polisstation på Rosenlundsgatan. Medlemmarna gick under många år hem till honom för att betala årsavgiften på några kronor.
Hur förvarande folk sin potatis under vintern när man bodde i lägenhet? Få hade tillgång till jordkällare. Ett vanligt sätt var att klä insidan av en stor trälår med tidningspapper och förvara den på kallvinden. Där ställde man den ofta i närheten av skorstensstocken vars värme gjorde att potatisen inte frös sönder.
Vid några tillfällen lyckades Folke Wingård övertala brandkåren att förlägga sina övningar till Tanto och fick på det sättet jorden bevattnad. Då fanns inga vattenledningar. Det gällde att hinka upp vatten från Årstaviken.
Hinkar och matjord
Poliser, postiljoner och anställda vid Stockholms Spårvägar var vanliga yrken bland de lägre tjänstemän som odlade i Tanto Norra. Men andelen arbetare var minst lika stor.
Det låg gott om fabriker runt trakten: Tanto sockerfabrik, Bergsunds mekaniska verkstad, Ligna snickeri och brädgård, Spisbrödsfabriken vid Rosenlundsgatan, Munchens bryggerier, Wicanders korkfabrik, Vin- och Sprit på Reimersholme, bara för att nämna några.
Vi som idag har kolonilotter bör skänka en tacksamhetens tanke till de gamla odlarna. Upp mot gränsen till de nakna hällmarkerna har de genom åren burit upp åtskilliga hinkar med matjord!
Dyra skjul
Under långa tider levde våra odlare med det ständiga hotet att arrendet när som helst kunde sägas upp. På 1930-talet fanns planer på att anlägga Södersjukhuset på Tantoberget och på 1960-talet hade man långt framskridna planer på att bygga en bred trafikled (Tantoleden) som från Liljeholmsbron skulle leda trafiken via norra delen av Tanto och över till Ringvägen. Tänk om detta hade byggts!
Vi inom Tanto Norra har varit den enda av föreningarna i området som bara har haft odlingslotter utan bygglov. Genom åren har det uppförts ett och annat svartbygge till skjul och det har berättats att det ända fram till 1970-talets slut kunde överlåtas odlingslotter lite hur som helst och att det gavs pengar under bordet. Styrelsen hade inget med överlåtelserna att göra. Den enskilde odlaren sålde själv odlingslotten till den som bjöd högst! Ofta blev det väl en rimlig summa för några bärbuskar och lite redskap men det hände också att hugade spekulanter gav stora summor för ett litet skjul.
Svartbyggen
Under 1960-talet var debatten intensiv om innerstadens koloniträdgårdar. Marken var då som nu dyrbar. Beslutet blev att vi ändå skulle få vara kvar. Kolonierna började få kulturstatus och arrendena förlängdes.
Under åren har det till och från framförts önskemål om bygglov. Tanto Norra fick länge dras med benämningen ”odlingsland med små svartbyggen”. Just här i Tanto Norra fanns de där små gröna skjulen med spaljé, tunna och en soffa. Det gav dålig status och dessutom hade vi norrläge. Folk kastade avundsjuka blickar på Tanto Södras soliga sluttningar.
1984 gav ändå förhandlingarna om bygglov frukt och efter ett antal nervösa turer fick vi äntligen tillstånd att uppföra stugor på 10 kvm. De övriga föreningarna i Tanto har sedan länge 14 kvm. Den sommaren snickrades de första stugorna av några glada pionjärer som med stolthet kunde sätta spaden i en riktig kolonilott och inte bara en odlingslott!
Vi fick vårt första 25-årskontrakt året därpå, 1985. Nu har vi inte många odlingslotter kvar inom föreningen. De flesta finns i vårt ursprungliga område och de få gröna skjul som är kvar är väl snart mogna att klassas som kulturminnesmärken.
Mot 2000-talet
Under senaste åren har det strömmat till många nya medlemmar. Det har aldrig varit så många barnfamiljer som nu.
Nu går Tanto Norra in i 2000-talet. Trots pipande mobiltelefoner, bärbara datorer med trädgård på multimedia gäller nog ännu att värdesätta det där förtroliga samtalet över staketet, växtbytena och tipsen. Hur härlig är inte den ljumma sommarkvällen med nubben till sillen och den gudomliga gräddfilen med klippt gräslök.
När dillkokt potatis ryker ur kastrullen och lägger sig bredvid köttbullarna kan man bara sucka och konstatera medan näsan insuper doften av kaprifol:
-En sommar i Tanto slår allt!
Vad framtiden har i sitt sköte är okänt. Det är vi medlemmar som med grannars hjälp har alla möjligheter att väcka idéer och ta initiativ till förbättringar. Det mesta är ännu ogjort.
Under de senaste åren har det till och från diskuterats om vi behöver ett eget föreningshus.
Kanske kan vi snart få tillstånd att uppföra egna förrådshus på våra lotter? Diskussionen om att dra in elektricitet förs väl ännu liksom drömmen att få bygga ut stugan. Våra gemensamma vägar är i behov av förbättringar vad gäller dränering och grusning. Våra rågångar inne i området behöver rustas och förstärkas. Den nya modellen med kvartersombud måste förankras. Det finns mycket att göra.
Vår allmänning ligger och väntar på att göras i ordning till en mer funktionell och vackrare mötesplats. Eller finns det andra, bättre, mötesplatser?
Vem vill utveckla biodlingen? Det behövs för fruktsättningen! Vilka kan tänkas skaffa några höns eller gäss till lotten? När ska vi på allvar börja fira midsommar tillsammans?

Eivor – kolonist i Tanto Norra sedan 60 år.
Eivor Strid har varit kolonist i Tanto Norra sedan 1930-talet. Hennes morfar, bryggeriarbetare och stallkarl på Munchens, fick först en lott. Några år senare tog hennes föräldrar, Gustav och Erika, den odlingslott som förr låg vid vår bilparkering. Rester av dess gamla syrenberså finns ännu kvar.
Gustav arbetade som bagare, bland annat på Schumachers och Erika arbetade länge vid tappningen på Munchens, eller ”Munkens”, som de flesta sa förr. Familjen bodde på Tobaksspinnargatan. Eivor minns hur hennes mor Erika odlade idel nyttigheter som potatis, skärbönor, syltlök och rödbetor. På 1940-talet var Erika med som dansstatist på den anrika Tantolundens friluftsteater.
Strax innan andra världskriget 1938, tar hennes föräldrar över lott 39. Här tillbringar Eivor en stor del av sin barndoms somrar. Odlarintresset går i arv och 1963 tar hon grannlotten nr 40 tillsammans med sin man Gunnar. Då Erika går bort 1989 övertar de hennes lott. Eivor och Gunnar har därför varsin lott bredvid varandra och för släktens traditioner vidare.
Bottensatsen
På frågan vad hon främst minns efter alla år i Tanto Norra svarar hon utan att tveka
-Tjatet om vatten var det största tjafset, berättar Eivor och skakar uppgivet på huvudet.
Det gamla vattensystemet var nämligen alldeles för klent och skapade ständig irritation och grannsämjan sattes ofta på svåra prov.
-Bäst var det om man gick till lotten nattetid. Då var trycket som störst och vattentunnan fylldes snabbt, säger Eivor. När jag som liten skulle hämta upp vatten ur tunnan var det noga med de sista skvättarna:
-Bottensatsen ska med, sa alltid min far.
Då folk glömt ta med vatten i termos och skulle ha kaffevatten som inte kom ur kran var det kris. Om någon lät det rinna onödigt länge ekade svordomarna länge mellan rågångarna…
Tog många vatten samtidigt minskade trycket så pass att de högst belägna lotterna blev utan. På andra sidan berget, på Tanto Mindre och Tanto Södra, var det lika stökigt. Ett tag provade man att föreningarna fick ta vatten på udda och jämna dagar. Systemet höll inte Folk spionerade på varandra och grälen tog överhand.
Ännu längre tillbaka, innan ledningar fanns, hinkade man vatten ur Årstaviken och samlade vattnet i stora tjärade träkar.

Revkrok
På frågan vad Eivor gjorde som barn bland lotterna under 1930-och 40-talen nickar hon själv undrande:
-Jaa, det fanns inte mycket att göra. Jag hade trasdockan och rensade i landen. Det fanns nästan inga barn alls. Jag hade mina yngre kusiner som grannar annars var det bara dessa farbröder som man hade stor respekt för. Jag hade stränga order att hälsa artigt, berättar Eivor, och minns hur hon blev omtalad med orden ”hon niger så särken släpar.”
Eivor minns tydligt vår förste ordförande, Folke Wingård på lott 30 och hur han försökte få igång sitt spritkök i skydd av den mur som även då löpte runt lotten.
-Annars sparkade gubbarna ”revkrok” i potatislanden då det var kräftskiva. De brottades då med benen och hade händerna bakom nacken. En nubbe i ena benet hörde till…
Före och efter kriget var kolonisterna ofta omgivna av ”rödspritsgängen”, berättar Eivor. De höll ofta till i de gamla skyttevärnen på Tantoberget. Där fanns legender som Tattarolga, Negern, Kalle Munter och Grevinnan. På sin tid kända profiler i trakten.

Tio år utan potatis
När Eivor och Gunnar Strid blev med egen lott 1963 kändes det inte lika nödvändigt att odla de nyttigheter som Eivors mamma Erika gjort då hon i åratal saltat in skärbönor. Både Eivor och Gunnar har länge varit verksamma inom Weibulls och intresset för prydnadsblomster har alltid varit stort.
-Våra absoluta favoriter genom åren har varit dahlior, säger Eivor utan att tveka, men aster, gladiolus och luktärter har också varit tacksamma att odla.
-Namnsorter av tulpaner som Darwinhybrider är en annan favorit, tillägger Gunnar.
Plötsligt minns både Eivor och Gunnar något de nästan glömt nämna: potatisålen.
-Den gjorde att många tvingades odla annat än potatis i Tanto Norra, berättar Gunnar. Just vår förening drabbades av ett skadedjur som egentligen heter potatisnematod eller populärt kallad potatisål. Det är ett mikroskopiskt djur som angriper rötterna. Skörden blir liten eller ingen. Parasitens ägg kan lossna och överleva tio år i jorden. Potatisålen drabbar jordar där man ensidigt odlat potatis år efter år…
Under större delen av 1950-talet var det strängt förbjudet att odla potatis i just Tanto Norra. Förbudet gällde i närmare tio år och först i början av 1960-talet fick odlarna på prov sätta ”plugg” igen och då med villkoret att växla grödor för att undvika en repris av det hela. Med andra ord har det odlats alldeles för mycket potatis i Tanto Norra.
-Säkert bidrog detta förbud till att Tanto Norra fick mer bärbuskar och prydnadsväxter efter 1950-talet, menar Gunnar.

Djurgårdsgrönt
Med en lätt rysning minns Eivor alla de tillfällen då hon och familjen fått springa in under ett träd när det regnat. Blött, kallt och ruggigt har de varit, men man har stått ut.
-Det skjul vi nu har tillhörde under många år föreningen och var därför stängt för oss, berättar Eivor. Hon tillägger hur jobbigt det var att förr sakna en ordentlig toalett. Omgivningarna såg annorlunda ut. Ibland fick vi helt enkelt knalla hem.
Vi kommer osökt in på de kära gamla gröna skjulen. Innan vi hade bygglov för våra stugor smällde odlarna upp små bodar/skjul som egentligen var svartbyggen. De skapade ett typiskt inslag bland odlingslanden där man ju inte fick bygga sedvanliga kolonistugor. Här på Söder använde man ibland virke från Tanto sockerbruk eller de stora trälådor som förr omgav bilarna som skeppades in.
-Ofta målades skjulen förr i en speciell grön kulör som hade ett tydligt stänk av silvergrått i sig, berättar Gunnar. En matt lugn variant som kallades just djurgårdsgrönt. Ute på Kungliga Djurgården omgavs t ex Waldemarsudde och Blockhusudden av staket med denna kulör. Färgen återkommer ju även i några av öns större hus.
Bilden stiger långsamt fram av alla dessa skjul med vinklar och vrår vid en pergola och en kaprifol. Nu tillhör de snart historien. Vi borde på något vis bevara några av dem som ännu är kvar.
Någonstans där ligger väl själen i Tanto Norra dold bland djurgårdsgrönt, gula potatisar, syrendoft och en nubbe bland ”gubbarna” i bersån.
Vad blir vårt sekels kännetecken som kolonister?

Tanto Norra 100 år

Tanto Norra Koloniträdgårdsförening År 1919-2019

Under jubileumsåret 2019 firade vi, på flera sätt, att vår förening fyllde 100 år.

Plantloppis
I maj inledde vi jubileumsåret med en plantloppis och café tillsammans med Peppar & Pumpa. Föreningens medlemmar sålde egenodlade plantor, fröer och odlingstillbehör och under träden anordnades café med mängder av goda hembakta kakor och bullar som avnjöts av loppisens besökare. Intäkterna från dagen gick till den kommande jubileumsfesten.

Guidad visning av vårt koloniområde
Under våren anordnade Mats Lindroth en guidad visning för föreningens medlemmar där han guidade oss genom vårt fina koloniområde och genom föreningens 100-åriga historia. Vandringen var mycket uppskattad och avslutades med fika i föreningshuset. Mats anordna även en vandring i området för allmänheten som mot en mindre kostnad fick samma fina och intressanta guidning. Vinsten gick till kommande jubileumsfest.

Öppet kvarter
Vidare uppmärksammades föreningens 100-åriga historia genom att kolonisterna bjöd in varandra till varandras kvarter. Varje kvarter hade någon eller några medlemmar från kvarteret på plats som visade runt och berättade om kvarteret. En uppskattad och trevlig aktivitet.

Trädplantering
Till minne av vår förening har ett träd planterats. Trädet som planterats är ett epåletträd, det är ett ovanligt träd som vi hoppas att många kommer att uppsöka och njuta av.

Epåletträdet blommar för första gången år 2020

Jubileumsfest
Slutligen firades 100-års jubileet med en stor fest den 7/9 i Drakenbergsalen som var fint dekorerad av engagerade medlemmar. Ordförande Kim Rhedin hälsade välkommen och därefter höll Mats Lindroth och Kerstin Larsson ett intressant föredrag med bilder och film från gamla tider i vår förening. Systrarna Stridh hade tagit fram gamla bilder från deras morföräldrars och föräldrars tid i föreningen. Monica Wachtmeister berättade spontant om sina 8 år som föreningens första kvinnliga ordförande. Det avnjöts en god buffé och kvällen avslutades med ett quiz med kluriga frågor om föreningen, odling och närområdet. Biobiljetter och Skansenbiljetter delades ut till vinnarna. Under hela kvällen visades ett bildspel med nytagna foton från våra lotter. Det var Eivor Holsberg Torén och Katrin Johansson som hade lagt ner ett fantastiskt arbete på att både fotografera och redigera materialet. Och som minne av 100-årsjubileet har de kolonister som önskat fått eget lottfoto utdelat till sig.

I andra mappar på denna hemsida kan du läsa mer om föreningens historia.

Tanto Norra Koloniträdgårdsförening

En till WordPress-webbplats

Tantolundens historia

Historiegruppen

Tanto Norra Koloniförening Firar

Tanto Norra 80 år

Tanto Norra 100 år