Tantolundens historia

Några scener ur Tantolundens tidiga historia

Mats Lindroth 2019 / Tanto norra koloniförening / lott 67

Kartan ingick i en utställning på Stadsmuseet där man försökte rekonstruera hur landskapet förr såg ut.Idag passerar Ringvägen mitt över den större dammen (Zinkensdamm) belägen i mitten. Här odlades karp redan på 1600-talet av ägarna till den malmgård med trädgård som låg på dagens idrottsplats. Den mindre dammen till vänster låg i området där nu Zinkensdamms hotell-och vandrarhem är placerat. Det sägs att där finns en av Stockholms förekomst av dysand vilket innebar att då hotellet byggdes om på 1980-talets mitt var man tvungen att slå ned en mängd betongpelare för att försäkra sig om att husen skulle stå stadigt. Hela detta sjösystem dikades succesivt ut och fylldes igen och kunde på 1860 – talet ge rum åt Stockholms första järnväg.

De två bergshöjderna söder om dessa två dammar är till vänster Tantoberget och till höger det som på1880– 90-talet skulle bli den anlagda promenadparken Tantolunden. På 1400-talet var området ännu betesmark för Årsta gods som hade förfogande rätt över stora delar av ”Åsön”som då Södermalm kallades. Den ursprungliga hällmarkstallskogen över bergen hade redan då succesivt decimerats och bergen blev allt kalare för varje år. Kor, svin och getter betade och tallarna höggs ned då behovet av ved under kalla vintrar var stort.  Någon säker bild av det forna växtsamhället i Tanto är svår att göra men man kan spekulera. Hällmarkstallskogen är ett ytterst känsligt växtsamhälle som lätt slits ned av klövar och yxor.

Hällmarkstallskogen över bergen i Tanto är tyvärr dåligt markerad på kartan då det ser ut som granar. Vi får istället föreställa oss hur det fram till sen medeltid förmodligen växte en mängd martallar som bitit sig fast över hällar och i spricker. Över bergen syntes renlavar och i de fuktiga sänkorna fanns vitmossa, skvattram och kanske en och annan tulkört. Högst upp på Tantoberget fanns också två mindre dammar som fanns kvar en bit in på 1900-talet. Personer som berättat minnen från sin barndom kring förra sekelskiftet minns dessa dammar och hur de där fångade grodor. Då hölls ett rykte vid liv som berättade om en piga från Zinkensdamms malmgård som någon gång under 1800- talet försökte rädda en kalv som fastnat i en av dammarna uppe på berget och hur hon då själv drunknade. Barnen sägs ha varit oroliga då pigan sades ”gå igen” under nätterna.

Längs sluttningarna kunde man säkert finna lingonris och längre ned tog lövträden över och då förmodligen klibbal längs ån som rann ut i Årstaviken. Med tiden försvann martallarna och bergen låg kala och grå med fläckar av ljung under långa tider. Dammarna fylldes igen under andra världskriget då man byggde de skyttevärn av sprängsten som ännu är kvar. Där förvarade man ammunition för de luftvärnskanoner som placerats bredvid för att skydda Årstabron från fientligt anfall. Hela Tantoberget var under andra världskriget omgivet av så kallade ”spanska ryttare” – utåt ställda spetsiga störar med taggtråd. Allting bevakades av soldater som såg till att ingen utomstående kom dit.

I förgrunden ser vi den mörka hällmarkstallskogen breda ut sig över nuvarande Aspudden bland de ljusa åkermarkerna och bergen söder om sjön Trekanten där nu Nybohov ligger. De närmaste omgivningarna till innerstaden är ännu ett jordbrukslandskap.  Man ser två broar som leder över från Liljeholmen till Söder. Bron till vänster ligger på den plats där man redan på 1660-talet byggde en flottbro från Liljeholmen över till Södermalm. Den som stakade ut den nya infarten söderifrån var vägröjaren Hans Tanto som under arbetet på 1660-talet bodde någonstans i området där nuvarande Tantogatan mynnarned mot Årstaviken. Det var först på 1880-talet stadens namnberedning gav bergen namnet Tantolunden. Sedan lång tid hade folk i allmänhet kallat hela området för Zinkensdamm. Det sägs att det dröjde länge innan det uppifrån givna namnet satte sig ordentligt.

Då den första flottbron från Liljeholmen kom till under 1660-talet var tullen först placerad vid Yttersta Tvärgränd och kallades Västertull men flyttades ned till brofästet när bron blev klar. Där Liljeholmsbron anlöpte södersidan låg alltså den ursprungliga Hornstull. En kunglig tulltjänsteman krävde en tullavgift som motsvarade 3 % av de varor man förde in till staden. På 1700-talet byggdes en tullpaviljong av sten som stod kvar ända till 1930-talet då den revs för utbyggnaden av nuvarande Bergsundsstrand. Själva tullen låg där Bergsundsgatan och Bergsundstrand möts. Vid stranden ligger numera det gamla flytande Liljeholmsbadet. Här utspelades länge ett intensivt folkliv kring alla transporter och kontroller när tullen skulle bestämmas. Den sista stapeltullen försvann först på 1840-talet. Under vintrarna då man färdades över isarna vid Årsta holmar kunde man även där förtulla sina varor vid den Vintertull som låg i Tantogatans backe. Carl Mikael Bellman beskriver i Epistel nr 53 ”Angående slagsmålet nedanför Dantobommen hos T. en höstnatt” landskapet kring Tantos berg. Man får här intrycket av en sliten grå utkant långt ifrån dagens grönska.

Bron till höger är den låga järnvägsbanken som uppfördes 1860 för att föra den första ”Ånghästen” på Västra stambanan fram till den dåvarande ändstationen vid Södra station. Ännu finns rester kvar av denna järnvägsbank dels på södersidan där nu båtklubben och Loopen marin ligger men också små rester på den motsatta Liljeholmssidan.

Fotot är taget 28 maj 1916 från taket av Hornsgatan 148. Fotograf är Axel Svinhufvud som var släkt med stadens brandchef som släppte upp honom till den takbrand man bekämpade. En nyfiken folkmassa samlas nedanför. Fotot är nog ensamt i sitt slag då den visar hur Tanto norra och dess omgivningar såg ut vid den tiden.

I bildens övre del ser vi hur odlingsmarken breder ut sig i det som snart skulle bli Tanto norra koloniförening 1919. I bildens mitt syns delar av de byggnader som tillhörde Stockholms stads arbetsinrättning (senare Högalids vårdhem) som byggdes 1903-05. Inför bygget hade man sprängt fram och förlängt Vollmar Yxkullsgatan som då löpte ända ned till Årstaviken. Vårdhemmet var främst till för bostads-och arbetslösa män som frivilligt skriv in sig under vintrarna för att mot sommaren ofta jobba i hamnen. Många är de trasiga existenser från Högalids vårdhem som blickat ut över Tantos berg. I folkmun kallades komplexet för ”höga lida”. På bilden syns inte de stora palatslika byggnaderna av sten som ligger strax till höger. På fotot är det verkstäder och lagerlokaler. Idag upptas detta område av Pipmakarens daghem. Mitt emot syns en sänka där nu Zinkensdamms hotell-och vandrarhem ligger. Inom det område som snart skulle kallas Tanto norra skönjer man de bergsknallar som ännu ligger kvar. Getgubbens trappa finns ännu inte men däremot syns tydligt den väg som senare får namnet Julia Caesars väg.På SL:s första stora karta i tunnelbanan hade man missat sin historia och låtit namnet bli: Julius Caesars väg! I bildens övre del skymtar dels alla planterade parkträd i promenadparken Tantolunden från 1880–90 talet men också den nyanlagda ovala ”lekplanen”.

I Tanto norras område hade man sedan många år odlat bondtobak. Redan på 1700-talet angav en förordning att alla trädgårdsodlare skulle odla minst ¼ tobak.Detta gällde också den malmgård med trädgård som låg vid nuvarande Zinkensdamms IP. Till gården hörde den mark som nu är Tanto norra. Är det någon kulturväxt som ska förknippas med Tanto norra är det tveklöst just bondtobak. Man odlade mycket tobak i stadens utkanter där det fanns gott om gödsel som tobaken kräver. Tillgången till latrintunnor var god i stadens närhet liksom billig arbetskraft bland de mindre bemedlade som bodde bland träkåkarna i den fattiga utkanten. Det sägs att latrintunnorna från just Söder var begärliga då de innehöll minst papper! Det lär ha funnits flera stora tobakslador i området. De uppfördes av Carl Adolph Grevesmühl som ägde Zinkensdamms hela egendom mellan 1790-1811. De båda Tantobergen ingick i egendomen. En av tobaksladorna där bladen torkades låg inom Zinkens odlarförening mitt emot Tanto norras parkeringsplats. Den syns på flera fotografier t.ex. i den första översiktsbilden från takbranden 1916.

När bilden togs 1916 är läget oklart vad som händer i det blivande Tanto norra? Staden börjar detta år dela ut gratis sättpotatis för att lindra nöden under kriget. Vi får förmoda att det var runt detta år som man också började dela ut potatislotter i Tanto. Odlingar längs järnvägens sträckning (idag norra delen av Zinkens väg) hade redan pågått sedan sekelskiftet i nuvarande Zinkens odlarförening.

Det här är min farmor Signe Lindroth som håller faster Irma i famnen. Innan Signe gick bort 1969 hann hon berätta hur hon och farfar Hjalmar kupade potatis i Vasaparken under första världskriget. De hade haft tur och fick en liten ruta att odla den sättpotatis staden delade ut gratis för att lindra den matbrist som första världskriget orsakade. Familjen bodde då i Birkastan och hade nära till i Vasaparken. Signe berättade hur de var tvungna att gå nattvakt då potatisen gick i blom. Knölarna var hårdvaluta och stals under mörka nätter. Förmodligen fick man göra samma sak i Tanto. Innan familjen flyttade till söder under 1920-talet hade de tillgång till en lott i Iris koloniförening på andra sidan i Ulvsunda. Signe var född på Värmdö och dotter till en trädgårdsdräng och visste som många andra hur man odlade potatis. Nöden under kriget var stor men Signe hade ännu kontakt med några bönder på Värmdö och kunde emellanåt komma över en halv gris.

Klicka på länken nedan.Här plöjer staden upp den anlagda gräsmattan i Vasaparken inför potatisodlingen 1916. Kameran sveper i början längs Dalagatans fasader. Under 1917 var läget mer än kritiskt och många gick hungriga. Skördarna slog fel de här åren 1916-17 under kriget. Tyskarna hade dessutom minerat farvattnen i Nordsjön varför importen av mat minskade drastiskt. Rena hungerdemonstrationer organiserades över hela landet och revolt låg i luften. I maj 1917 utspelades det omtalade ”potatiskriget” då en folkmassa försökte tränga ned i en handlares potatiskällare där han inväntade att priset skulle stiga. Folk blev desperata. Polisen grep ett flertal som fick dryga böter. Det var denna matbrist och nödodling under kriget som var de direkta orsaken till att nödodlingen av potatis efter kriget omvandlades till koloniföreningarna: Tanto södra 1917, Tanto mindre och Tanto norra 1919. Zinkens odlarförening bildades först 1975 men långt tidigare hade man där odlat sen förra sekelskiftet då marken längs den dåvarande järnvägen ägdes av SJ och odlarna hade enskilda kontrakt.

��O��f�~

Kanske det äldsta fotot som på närbild fångar en bit av Tanto norra. Det vore intressant att få veta var fotografen i förgrunden exakt stod när bilden togs. Förutom den vita breda Vollmar Yxkullsgatan (nu Zinkens väg) till höger i bildens mitt syns vägen med räcken som ligger mellan dagens Zinkensdamms hotell- och vandrarhem och förskolan Pipmakaren. Kan det måhända vara rester kvar av den gamla fiskdammen som syns i sänkan strax till höger om bildens mitt?  Det var ju här den forna ån rann förbi från Fataburssjön och via dammarna ut i Årstaviken.

Men hur långt upp på berget i förgrunden står fotografen och vilken lott kan idag tänkas ligga i där? Tanto norras ursprungsområde som ingick i det första kontrakten från 1919 låg inom dagens kvarter 1 och 2 och säkert de östra delarna av kvarter 3 och 4 längs Julia Caesars väg. Under 1900-talets gång har odlingslotter i smyg tagits upp allt längre västerut. När jag som nybliven medlem under 1980-talets början talade med de äldre medlemmarna hörde jag berättas att det någon gång under 1930-40 talet, oklart när, besöktes koloniområdet av aktuell myndighet (Fastighetskontoret?) som då upptäckte att det sedan starten 1919 hade tillkommit en mängd så kallade ”fritagna lotter ”som tagits upp allt längre västerut upp mot Tantoberget. Dessa ingick inte i det ursprungliga arrendeavtalet som nu skrevs om. Föreningen lär ha fått en rejäl höjning av arrendeavgiften.

Det är något oklart när detta foto egentligen togs. Hornsgatan till vänster om den gamla järnvägen förlängdes från Ansgariegatan ned till Liljeholmsviken. Den stod klar 1901 då man sprängt sig igenom de höga bergen. Men Högalids vårdhem byggdes först 1902-05. Med denna reservation får vi ändå nöja oss. Det handlar uppenbarligen om 1900-talets första årtionde. Området i bildens övre högra del är det blivande Tanto norra koloniområde. Vollmar Yxkullsgatan löper spikrakt ned mot Ligna industriområde i bildens nedre del. Här låg genom åren många verksamheter främst Ligna snickeri och brädgård(Latinets: Lignum = trä). Här fanns även en isstack där man under sågspånet förvarade vinterns uppsågade isblock ur Årstaviken. De sista isbitarna lär ibland ha hållit sig en bit in på försommaren. Förmodligen odlas ännu tobak i vårt område som då ingick i verksamhetenvid Zinkensdamms trädgård där nu idrottsplatsen ligger. Den forna trädgården från 1600-talet låg tre – fyra meter lägre än nivån på den nuvarande idrottsplatsen som kom till under 1930-talet. Det sägs att det samtidigt pågick en omfattande gårdssanering i Gamla stan vars material dumpades här för att få idrottsplatsen i nivå med Ringvägen. Notera den stora tobaksladan som lite snedställd står mot Vollmar Yxkullsgatans övre avsmalnande del i bildens övre högra del. Tobaksladan var placerad i nuvarande Zinkens odlarförening mitt emot vår parkeringsplats. Stockholms första järnväg var klar 1860 då den kom ut ur Nybodatunneln och över en järnvägsbank vid nuvarande Loppen Marina. Den användes fram till 1920-talet då Årstabron stod klar.

Till vänster om järnvägen i bildens övre del syns det som förr oftare kallades Ansgariberget. Berget sprängde man som sagt igenom runt förra sekelskiftet för att förlänga Hornsgatan ned till Årstaviken. På den övriga delen av Ansgariberget ligger nu Zinkensdamms skola liksom de på 1980-talet byggda bostadskvarteren. På fotografiet syns ännu resterna av den urgamla väg som slingrade sig fram längs Ansgaribergets södra sluttning på väg mot Fataburssjön och Göta landsväg (Götgatan).

Folke Wingård med söner skördar potatis i Tanto norra. Han var ordförande de första åren från 1919 och arbetade som polis förmodligen på polisstationen vid Rosenlundsgatan. När bilden är tagen är oklart men det bör vara under 1920-talet. Till vänster om Folke Wingård syns taket på den stora tobaksladan i nuvarande Zinkens odlarförening.Den revs någon gång under samma tid.

Det berättas att kolonisterna inte bara hade problem med att få vatten utan även att förvara potatisen under vintern. Man hade inte tillgång till några frostfria jordkällare som på landet. En av Folke Wingårds söner berättade hur man gjorde. På hyreshusens vindar lät man snickra trälådor och fodrade sidorna och varvade potatisen med tidningspapper. När vinterkylan slog till flyttade man lådan succesivt allt närmare den varma skorstensstocken som löpte upp genom taket. I många fall kunde man då förhindra att potatisen frös och därmed blev oätlig.

Biden visar hur Högalids vårdhem sträcker sig ut över hela det område som nu är Drakenbergsparken. Vollmar Yxkullsgatan (nu Hornsviksstigen) löper mellan vårdhemmet och Tanto norra. Tung trafik gick här ned mot Ligna industriområde under alla dessa år och man får tänka sig att det inte kan ha varit lätt för odlarna. Vårdhemmet revs under 1960-talet och ersattes av bostadsområdet Drakenberg och Drakenbergsparken. Gösta Gren som var parkarbetare i området berättade att under gräsmattorna i parken ligger ännu de gjutna betongfundamenten från vårdhemmets tid. Man fick till uppgift av arkitekten att kupera parken med kullar och Gösta avslöjade att man här och där dumpade hela bilar för att underlätta bygget av dessa kullar. Parkplanen innehöll från början ett stort antal körsbärsträd som delvis ännu står kvar. Tanken var att de skulle bilda en naturlig förlängning av fruktträden bland kolonierna i Tanto norra.

Notera att Tanto sockerbruk strax bortom Årstabron ännu ligger kvar. Sockerbruket kom till på 1850-talet men revs hundra år senare inför bygget av bostäderna i de svängda husen vid Årstabron.

Många äldre medlemmar minns det ständiga besväret med att få vatten till odlingslotten. Innan staden installerar de första vattenledningarna på 1930-talet sägs det att styrelsen enträget bad brandkåren att förlägga sina övningar vid kolonierna i hopp om att få dit lite vatten. Folke Wingård den första ordföranden i Tanto norra var ju polis och hade säkert lättare att kontakta dem. Det berättas vidare att man på 1920-talet byggde stora träkar vid Årstaviken och hinkade upp vatten som kolonisterna fick hämta. Det lär ha blivit många hinkar vatten men även jord som bars upp längs sluttningarna.

Ingegärd och Harriet Strid som har lotterna 39+40 tillhör den familj som i dagsläget varit kolonister längst i Tanto norra. Deras föräldrar Eivor och Gunnar minns många fortfarande. Eivors föräldrar Gustav och Erika var likaså kolonister i Tanto norra och Erikas far var den som redan under 1920-talet fick den lott som då låg vid nuvarande bilparkeringen. Rester av deras gamla syrenberså står väl ännu kvar. Familjen har med andra ord varit föreningen trogen i snart 100 år. På bilden ovan är det Gustav som någon gång på 1940-talet ser till att vattentunnan blir fylld. Trycket i ledningarna var dåligt och var många kranar öppna samtidigt blev det kris och svordomarna hördes mellan rågångarna. Eivor minns hur Gustav alltid var noggrann med att innan man fyllde på tunnan sa han: ”Bottensatsen ska med…” Folk gick till lotten nattetid då trycket var som bäst och man ville ju heller inte sakna vatten att koka kaffe med.

Här är det Erika som planterar sticklök på lott 40 någon gång på 1940-talet. Hon arbetade länge vid tappningen på Münchens bryggeri. Strax bakom går den då staketlösa gångstig som senare blir Folke Wingårds väg. Längre bort i bakgrunden är det Varvsgatan som mynnar ut mot Hornsgatan. Lite oklart är de lager och förrådshus som syns i bildens mitt men man får förmoda att de låg längs den då nedlagda järnvägslinjen. Står träden kvar?

Tanto norra fick bygglov för kolonistugor om 10 kvm 1984. Redan denna sommar byggdes de första stugorna och året efter stod ännu fler klara. Det fanns då ett mindre antal gamla svartbygget som succesivt revs. Notera att de gamla barackerna till vandrarhemmet ännu ligger kvar. Då den uppfyllda sänkan där de stod innehöll dysand hade en del av barackerna sjunkit. Åren efter revs merparten av anläggningens baracker och en skog av armerade betongpelare slogs ned för att garantera att de nya husen skulle stå stadigt. I bildens övre del syns Tanto bollplan som ännu inte byggts ut och renoverats med konstgräs.