Datum:  15 november 2013.
Intervjuad:  Kim Rhedin
Lott: 7A
Intervjuare: Eva Sandborg

Kim och jag har gemensam gräns mellan våra lotter, 7A och 7B sedan i våras. I december 2012 fick hon veta, att hon i hård konkurrens med 24 andra intressenter ”fått” lotten. Det fanns totalt 4 lediga odlingslotter, och hon bestämde sig för 7A. Lotten ligger nära familjens bostad, och det är en av anledningarna till att Kim valde just Tanto Norra, där hon stått i kö sedan 2004. Även barn och barnbarn bor alldeles i närheten.

Snön täckte i stort sett hela lotten så allt Kim kunde se var några jordgubbsplantor, som stack upp. På uteplatsen stod några trasiga och övergivna trädgårdsmöbler.

”Lotten var vanskött och såg egentligen inte så lockande ut men efter lite funderande tyckte jag att just det kunde bli en spännande utmaning – att få utveckla odlandet från grunden

Jag arbetar fortfarande och jag arbetar med kultur. Mitt arbete betyder mycket för mig, för i mitt arbete slutar man aldrig att utvecklas. Med odlingen har jag nu möjlighet att arbeta med en annan sorts kultur. Det är härligt!”

Hon förenar sitt arbetsliv med livet på kolonilotten. Det blir en form av korsbefruktning. Längtan till naturen och att bokstavligen stå med båda fötterna i jorden är starka drivkrafter. Jag har sett det på nära håll hela säsongen. Ett idogt grävande i landen och rensande av ogräs. Undan för undan har hon röjt upp och satt sina planer i verket.

”En stor inspirationskälla är mina odlingsgrannar, som kommer med råd och förslag, men också med skratt och glada tillrop. Din egen lott, Eva, är ett under av färggranna blomgrupper, grönsaker och bär, allt vackert strukturerat i din till ytan ganska lilla lott.
Och många har fantastiska odlingar, inte minst Lena Israelsson, vars båda böcker Köks- och Gourmetträdgården tillhör mina favoriter. Jag kan drömma om pergolan med de röda vindruvorna, eller så drömmer jag om en annan Lenas gröna gräsmattor och röda äpplen. Jag kan kika på husen och drömma lite till, men ännu är jag inte pensionär, så min lott känns tillräcklig just nu.”

Intresset för odling har också funnits hos Kims föräldrar och morföräldrar. Hon berättar med drömsk blick om sin mormor, bondmoran, som i sin trädgård i Skåne hade en hängpil översållad med kaprifol: det gröna rummet med den ljuvliga doften. På samma sätt som Kim inspirerats av tidigare generationer, hoppas hon att lotten blir en inspirationskälla för sina barnbarn.

”Att låta barnen peta ner frön och vattna eller se dem springa igenom det kalla vattnet från vattenspridaren och ha idéer om vad som ska planteras skapar ett sammanhang som sträcker sig långt utöver vår barn-vuxenrelation. Det är en sorts Livets sammanhang, som sträcker sig genom mina bondska gener där jag står och drar kirskålens rötter. Ibland stannar jag till, rätar på min stela rygg, lyssnar på en koltrast som ivrigt väntar på ett skrovmål mask och då besinnar jag mig till att spara lite kirskål för soppa eller paj. Men mest blir det ändå en besatt utrensning som gäller.”

Det sociala livet i koloniområdet fungerar jättebra. Alla grannar runt om är positiva och bistår medsina erfarenheter. Kim har tidigare haft kolonilott i Aspudden, så hon är ingen nybörjare. Hon tycker att kontakten med styrelsen och speciellt Eivor (ordföranden) har varit mycket bra.

Den första säsongen lider mot sitt slut, och Kim summerar sitt odlingsår, som gott.  Allt som hon satt och sått har kommit upp. Visst har hon känt av ryggen ibland men det har kompenserats av glädjen över de första gröna tecknen på mödan.

”Det händer att koloniodlingarna får oönskade besök vid skördetid. Det blir naturligtvis en besvikelse för alla drabbade, för man lägger ner mycket möda och mycket kärlek på sin lott, men samtidigt är det något vi får leva med. Just min lott klarade sig rätt bra – kanske var den inte så attraktiv, eller så låg den för synlig? Men märkligt nog blev jag nästan lite rörd när jag såg att morotsblasten låg i prydliga högar! Vem var det som ändå visade ett slags respekt för ordning och reda, medan man samtidigt skövlade?”

Nu planerar hon för nästa säsong. En blandning av grönsaker, bär och blommor ingår i planeringen. Vi pratar också om känslan inför det, som man odlar själv. Inget smakar så gott, som det, och det är ingen överdrift. I den känslan ligger också tillfredsställelsen över, att vi kan klara vår överlevnad genom det vi odlar. I planerna för framtiden ligger också tanken på gröna rum.

”En ny uteplats med en pergola kanske? Eller ett litet, litet växthus med möjlighet att odla persikor, vindruvor, tomater? Drömma kan man alltid göra. Det är också en del av livet!”

——————————————————————————————————————————————

Datum: 6 december 2013
Intervjuad: Kjell Eklind
Lott: 29
Intervjuare: Eva Sandborg

Alla vet vem Kjell är? Men vad vet vi om honom? Jo, att han alltid finns tillgänglig för oss i föreningen, när allehanda problem dyker upp. Det kan gälla allt från att få reda på vad en blomma heter (också på latin) till var vattenventilerna finns. Hans yrkesmässiga bakgrund är målare och datatekniker. Alla andra kunskaper om murning och betonggjutning m.m. har han förvärvat den hårda vägen. Idag arbetar han som studieansvarig i ett av våra studieförbund, vilket bl.a. innebär kontakter med 96 koloniträdgårdsföreningar i Stockholms län.

När Kjell var fjorton år startade han en ekologisk odling och hade den i 14 år. En ridskola fick ha sina hästar på ängen bredvid, så redan där lärde han sig om hästskitens välsignelse för odling.

I juli för drygt 4 år sedan övertog Kjell och Kerstin lotten. Den var då i bedrövligt skick. Från vägen gick det inte att se in på lotten. Ca 2,5 m höga blommor med kraftiga rötter hindrade all insyn. När Kjell lyckades ta sig in i djungeln, hittade han både rabarber, svart vinbärsbuskar och hallon. Allt i en salig blandning. Ett par stora komposter med knölklockor fanns också. Han har kört iväg minst 300 säckar med skräp och trädgårdsavfall sedan dess.

Att det blev Tanto Norra förklarar Kjell med att han hjälpte en kolonist i föreningen med diverse arbetsuppgifter. Han renoverade murar, anlade rabatter och röjde i största allmänhet. Samtidigt togs hans tjänster i anspråk av kolonister i Södra Tanto och Södra Årstalunden. Men Tanto Norra var det område, som lockade mest.

I Hammarbyhöjden där han bodde i 16 år, hade han brukaravtal med Skarpnäcksstadsdelsförvaltning och adopterade gården av hyresvärden. Han anlade och skötte en areal om 3000 m2. Under hand kom hans odlingar att omfatta 260 olika sorters växter. De flesta perenner.

Kjell belönades med föreningens utmärkelse Årets Kolonist 2011. I motiveringen angavs bl.a. “Kjell är kunnig, initiativrik och till stor glädje för oss kolonister. …… Han ställer upp för föreningen till 150 procent och har också på kort tid förvandlat den egna lotten till ett utflyktsmål”.

När jag för in samtalet på hans intresse för styrelsearbete, säger han, att han föredrar, att finnas till som en resurs för styrelsen utan att behöva ingå i den. Kerstin har varit studieansvarig några år, så han vet vad det innebär.

I år (2013) har det varit mycket arbete med vattnet. Här har hans kunskaper i murning kommit väl till pass, eftersom brunnen, där huvudvattenkranen sitter, måste gjutas/muras om. Några av Tanto Norras kolonister har också deltagit i hans kurser i betonggjutning.

För Kjell är den biologiska mångfalden i trädgården mycket viktig. Han samlar vilda växter, när han är ute på resor och delar gärna med sig av det han får tag i. På lotten får han hjälp av sina medarbetare: solitärbin och humlor, som är mycket viktiga för den biologiska mångfalden. Många arter är rödlistade och beroende av binas insatser. Han kan även titulera sig byggmästare, eftersom han själv har byggt bona åt dem.

Han är också väldigt intresserad av att röra sig skog och mark och har gjort 10 fjällvandringar med bl.a. 2 bestigningar av Kebnekaise.

Ett annat intresse, som han delar med många av oss kolonister, är att samla stenar. Han har samlat stenar i 10 år. Lagrat dem i olika förråd och sedan han fått lotten, fraktat stenarna dit på sin cykel.

Däck och fälgar har pajat men det bekymrar inte stensamlaren. När han hittade 5 gatstenar gömda i jorden på lotten kände han sig lycklig. Så vill vi glädja Kjell, kan vi tipsa honom om var han kan fåtag i gatsten, som någon vill bli av med.

När vi pratar om framtiden på den egna lotten, har han planer på att gjuta djur i betong bl.a. en drake och installera en solcellspump. Pumpen ska frambringa ett litet vattenfall. Om några år ska han sitta i skuggan på lotten med sitt staffli och måla. Det låter underbart, och jag önskar honom lycka till!

—————————————————————————————————————————————————–

Jenny Bytoft på lott nr 35
Yrke: Arbetsterapeut, dekoratör,
Datum för intervjun: 20 januari 2011.
Intervjuare: Kerstin Persson

Blåen, vitpytta, silkesnäva, astilbe, silverarv, murgröna, strandtrift, höstanemon, blåsvingel, mahonia, daggkåpa, hasselört, kärleksört, gulltörtel…
Jenny Bytoft har prydligt textat namnen på svagt grönmålade träklossar. På baksidan har hon slagit i långa spikar. Så fort snön försvinner ska klossarna stickas ned i jorden framför rätt växt på hennes älskade kolonilott på Tantobergets sluttning.
Allt för att besökare ska kunna informera sig om vad de ser.
-När jag jobbade ville jag vara för mig själv på lotten. Nu när jag är pensionär vill jag gärna träffa folk och prata. Jag tycker det är roligt om människor vill komma in och titta, säger hon.
Jenny Bytoft är intresserad av färg och form, gör tavlor och trädgårdskonst som hon ofta ställer ut på lotten. Det är hon som har utformat föreningens logotyp som finns på brevpapper och på föreningshusets gavel. Hon har lämnat ytterligare ett bidrag till föreningens historia, ”Vino Tanto”, gjort på svarta vinbär. (Receptet bifogas).
Jenny hör till Tanto Norras veteraner, i snart 40 år har hon haft sin kolonilott. Hon och maken Aage flyttade till nya Drakenbergsområdet i början på 1970-talet. När en av hennes arbetskamrater ville sälja sin lott i Tanto slog de till. Arbetskamraten hade köpt lotten via annons i tidningen. Familjen Bytoft kunde köpa direkt av henne, utan att fråga någon. Så gick det till på den tiden.
På lotten fanns ett litet svartbygge som fick stå kvar tills byggloven blev officiella, 1984. Då byggde paret den stuga som finns idag.
De två barnen växte upp på lotten. Maken Aage, som avled kring sekelskiftet, var ordförande i Tanto Norra 1988 – 1991.
Sedan valborgsbrasan på Tantoberget avskaffades har det blivit lugnare i området, anser hon. Men under alla år har det bara hänt en gång att ett fönster slagits sönder. Stölder minns hon inga.
Jenny är uppväxt på en bondgård i Puumala i sydöstra Finland där hon fick sina gröna fingrar. I början odlade hon mycket potatis och grönsaker till hushållet. Ett gammalt foto visar även en liten linodling med vackra, ljusblå blommor.
Nu har lotten ändrat karaktär. Jenny har planerat och planterat så hon slipper rensa ogräs, med stenar och smultron som ogräshinder. Gräsmattan är samlad på ett ställe och har platta stenar runt om för att underlätta gräsklippningen. Idag odlar hon frukt och bär, på lotten finns äpplen, krusbär, körsbär, plommon, vinbär, 50 hallonbuskar och 160 jordgubbsplantor.
-Jag har markkompost och lägger allt rens under hallonplantor och bärbuskar. På så sätt slipper jag både kompostlåda och ogräs, förklarar hon.
Jenny tycker att en kolonistuga ska smälta in i trädgården. Hon älskar sin kolonilott, besöker den varje dag, ibland flera gånger. Hon sammanfattar sitt kolonistliv i en enda mening.
-Lotten betyder allt för mig.

”Vino Tanto”
Svart vinbärsvin á la Jenny Bytoft, lott 35
3 liter vatten kokas upp, får svalna.
2 liter svarta vinbär krossas, stjälkarna kan vara med.
Alltsammans slås på en 5 liters svagdricksflaska
5 stycken sockerbitar läggs i varje dag i tre månader, ska stå i rumstemperatur.
Flaskan får inte tillslutas utan korken läggs löst på så det inte kommer in damm etc.
När det stått i tre månader ställer man flaskan svalt så att alltsammans får sjunka.

——————————————————————————————————————————————————-

Ragnar Gustafson, kvartersombud i kvarter 4. Lott nr 85.
Yrke: Olika jobb på Ericsson, bland annat instruktör.
Datum för intervjun: 2 december 2010
Intervjuare: Kerstin Persson

-Lotten ligger så otroligt fint, jag vill inte byta med nån, säger Ragnar Gustafson, kolonist i Tanto Norra sen 1976. Närheten till naturen var orsak nog att skaffa lott. Potatis, bär och blommor är en extra bonus. Numera är fuchsia favoritblomma från att ha varit solros.
-Har man glömt klockan kan man alltid kolla på Högalidskyrkan, tillägger hustru Eva.
Paret bor i Drakenbergsområdet och deras lott ligger på berget just där Alfred Medins väg övergår i en smalare stig ner mot Ligna. Utsikten är fin och när det är avlövat kan de se hem. Släpandet i uppförsbacken är enda nackdelen, tycker Ragge.
Han tar en sväng till lotten varje dag. En katt som flyttat dit måste få mat. Ett stenparti är senaste projektet.
Då, för 35 år sen, var det två lotter de tog över, 85 och 86. Med 396 kvm är detta en av de större lotterna i Tanto Norra. Erbjudandet kom redan efter ett år i kön, alla före tackade nej på grund av priset. 16.000 kronor var mycket pengar.
Det fanns ett typiskt Tantogrönt hus på lotten, ett svartbygge förstås. Tanto Norra fick bygglov först 1984. Där hade smeden ”Storklas” och ”Spårvägarn” varit kolonister före Ragnar. Den gröna stugan dög bra i alla år.
-Vi har haft mycket roligt i det huset, i början låg vi ofta över.
Men så kom Ragnar med i byggruppen som uppförde föreningshuset.
-När det var klart hade jag fått blodad tand, säger han först. Men sen kryper det fram att det var Mats Lindroth i bygglaget som övertalade den motvillige Ragge att bygga nytt.
– Jag längtade efter doften av tunnbröd. Det var den drömmen som fick mig att söka bygglov. Jag ville ha en bagarstuga, precis som mormor hade hemma i Ångermanland. Fast egentligen var det sonen Joakim som helst ville ha en bagarstuga, eller ” bröggstugern” som Ragges mormor sade.
En kolonistuga som är bagarstuga – går det för sig?
Föreningens styrelse sade ja. Och efter viss tvekan från stadsdelsnämnden fick Ragge sitt bygglov, efter ett halvår.

2007 var bagarstugan klar, en timmerstuga med fejkade knutar, grönt plåttak och rejäl skorsten. Invändigt tar en tunnbrödsugn efter ritningar från Jamtli i Östersund ordentlig plats.
Tre – fyra gånger om året är det bak i stugan. Ofta hjälps far och son åt.
-Jocke är snabbast på att kavla ut kakorna, det är viktigt för att ta vara på värmen. Men jag är oslagbar där det gäller att skjuta in kakorna i ugnen utan att de skrynklar sig, säger Ragge.
Bildtext: Ragnar Gustafson med gästkatten Missan. Foto: Ove Wahnberg.
Ragges recept på
Tanto tunnbröd
6 dl rågsikt
6 dl kornmjöl
6 dl vetemjöl
6 dl mjölk
2 dl filmjölk
2 msk sirap
2 tsk salt
2 tsk brödkrydda
1 tsk hjorthornssalt
50 gram jäst
Gräddningstiden beror på hur varm ugnen är, i början går det väldigt fort. Det gäller att vara vaksam.
Mellan tunnbröden lägger man ”blansmet” som består av skivad norsk hårdost (getost) som blötts upp i vatten och vispats ihop med grädde och lite socker.

——————————————————————————————————————————————————–

Karin Hansson på lott 45
Intervjuare Harriet Isetun

Jag blev kolonist 1983 och att det blev i Tanto Norra har sin egen historia.
Det började egentligen när jag 1976-77 flyttade till min nuvarande bostad på Tantogatan här på Södermalm. På den tiden hade jag hund och promenerade ofta både med och utan hund i Tantolunden. Jag ställde gärna mina steg till kolonilotterna och blev snabbt säker på att jag ville ha en kolonilott att odla på. Det kändes helt rätt för mig som är född och uppvuxen på den skånska landsbygden. Jag hade liksom odlingslusten i mig från början.
Vid den tiden fanns det bara odlingslotter, det som fanns i form av byggnation var svartbyggen. Förhandlingar om att få byggnadslov på lotterna hade då pågått en tid och från och med 1984 fick man tillstånd att bygga hus på tio kvadratmeter. Hur skulle jag då göra för att få en odlingslott? Det här var i slutet på 1970-talet och jag arbetade inom företagshälsovården. Det slumpade sig så att jag genom mitt arbete fick kontakt med dåvarande ordförande i Tanto Norra. Han uppmuntrade mig att ställa mig i kö och gav information om annat som jag behövde veta.

Jag ställde mig i kö och fick veta att det var tio personer före mig i kön och att kötiden var cirka 4 år. Jag brukade höra av mig då och då för att få veta hur många som stod före mig i kön. Det gick fyra år och föreningen växlade ordförande. När jag tog kontakt på nytt så upptäckte jag att jag blivit nedflyttad i kön, andra som kommit efter mig hade gått om mig. Jag blev konfunderad och upprörd och tog kontakt med ordförande och frågade vad som hänt. Ordförande tog i sin tur kontakt med den som skötte kölistan och det resulterade i att jag fick löfte om att få en lott inom en snar framtid och så blev det också. Efteråt har jag fått veta att det funnits motstånd i styrelsen (hos någon/några) mot få in ensamstående kvinnor på lotterna. Klart först och främst en nyttoodlare även om jag har prydnadsväxter också.

Mitt främsta skäl till att jag ville ha en kolonilott var att jag ville odla så mycket som möjligt och framställa min egen mat. Jag äter helst vegetariskt även om jag inte är helt vegetarian längre. När jag fick min lott så var den uppgrävd och klar, det var bara att sätta igång och odla. Jag började med potatis, morötter, bönor, lök, grönkål, kålrötter, bärbuskar och jag har samma koncept på samma lott fortfarande. Jag får goda skördar och det är viktigt för mig att odla direkt i jorden, inga pallkragar för mig.

Om jag skulle välja några odlingsfavoriter så är det helt klart potatis, snödroppar och krokus som är mina hjärtebarn.
Lotten betyder jättemycket för mig, den är mitt paradis. Malört i bägaren är att jag haft ovälkomna påhälsningar nästan varje år och blivit av med ett och annat.

Om jag tänker på den sociala delen av mitt kolonistliv så är det skillnad nu mot förr. Det var mer grannkontakt i början, nu känner jag mest till de närmaste grannarna. Förr om åren var det mer samhörighet och utbyte av odlingserfarenheter. Det var mer behov av nyttoodling hos kolonisterna förr. Det beror väl på att tiderna och kolonisternas klasstillhörighet har ändrats under åren.

Skillnaden i de sociala kontakterna förr och nu beror förstås mycket på att jag kom med i styrelsen redan 1984 och var kassör 1985 till 1996. Det var mycket arbetsamma år men också mycket roligt och givande. Det var mycket som handlade om bygglov i början. Det var både höstmöte och årsmöte och vi hade med representant från kommunen för information och diskussion. Till sist kom det positiva beskedet som många väntat på.

I och med att vi fick bygglov så tecknades nya medlemsavtal och det utformades nya stadgar. Det blev en del bekymmer när bygglovet var klart och alla svartbyggen skulle rivas. Det fanns ju folk som inte ville riva.

Ett annat problem var att det inte fanns några medlemsavtal och stadgar de första åren. Det var en del problem när vi började skriva kontrakt med respektive kolonist. Det fanns ju en och annan som vägrade skriva på av olika skäl.

Återkommande frågor för styrelsen var bråk om gränser, ordförande och kassör fick ofta rycka ut och försöka lösa konflikterna. Vi hade en sekreterare som gjorde liknelsen – krig i stora världen., krig i Tanto Norra -.

Det har varit en del festliga tillfällen under årens lopp. Festerna vid 70- och 80-årsjubileerna var verkligen trevliga. Vid senaste jubileumsfesten i augusti förra året var jag tyvärr bortrest.

När det gäller grannsämjan så tycker jag att den har varit god under alla år. Jag har inte haft några problem. Inga som jag minns i alla fall. Om någon skulle fråga mig hur det är att ha kolonilott så skulle jag säga att det är mycket jobb men också ett paradis.

Intervjuare: Harriet Isetun, 2010-01-13

——————————————————————————————————————————————————-

Eivor och Gunnar Stridh på lott 39 och 40
Intervjuare Harriet Isetun

Vi blev kolonister tillsammans 1963. Att det blev Tanto Norra var självklart eftersom Eivors föräldrar hade en lott där. Föräldrar hade lott nr 39 och man kan väl säga att Eivor växte upp där. Det var en odlingslott och föreningens redskapsstuga fanns där, men man hade knappast någon tillgång till stugan för den var full med tunnor och annat.

Att vi blev kolonister beror på att vi hade ett gemensamt intresse från början. Vi arbetade båda två i Svensson fröhandel (blev senare Weibulls). Eivor och jag möttes alltså genom arbetet då vi var i 20-25-årsåldern. För min del så hade det nog med yrket att göra. Innan jag började arbeta i fröhandeln så var jag trädgårdselev hos Kungliga lantbruksakademien i Frescati. Det fanns bara odlingslotter på den tiden även om man kunde se svartbyggen litet här och var.

Hur det nu var så slumpade det sig så att skjulet som fanns på lotten bredvid Eivors föräldrars brann ned. Den lotten hade också misskötts en del och de som hade den blev av med den. Eivors pappa var på alerten och det slutade med att vi fick överta den lotten. Marken var full med stenbumlingar av alla storlekar och vi fick slita hårt för att bära bort sten och skaffa jord så att vi kunde börja odla. Det var ett tungt arbete att ordna med bevattning. På området så fanns ett stort kar med vatten och dit fick man gå och hämta med hinkar eller vattenkannor. Vattnet kom via en ledning från staden men vi fick inte koppla till slangar så det blev till att bära. Det var också ont om vatten så vi fick gå dit sent på kvällen och ”hinka”.

I början odlade vi litet potatis men med tiden har det blivit mest blommor. Genom vårt arbete så hade vi ju möjlighet att få tag på fina och litet ovanliga frösorter. Dahlia och gladiolus och rosor har blivit våra favoriter genom åren. Det som finns av nyttoväxter är våra bärbuskar som vi tycker mycket om.

Kontakten med andra kolonister är mest att vi hälsar och talas vid ibland. Det är övervägande positiva kontakter. En del festligheter har stannat i vårt minne, det är 60, 70, 80 och 90-årsjubileumsfesterna. Vi minns också en kräftskiva för länge sedan. Den ägde rum på lotten som nuvarande föreningshuset står på och var en minst sagt livlig tillställning.

Jag tycker det är viktigt att hjälpa till med vad man kan i föreningen. Själv har jag bidragit genom att vara revisor från 1989 och fram till för cirka fem år sedan. Jag råkade ut för ett överfall och blev illa skadad och kunde inte fortsätta att vara revisor.

Vi tycker båda att det bästa med att vara kolonist har varit och är att ha en grön oas att vara på en stor del av året, odla, höra fågelkvitter och bara njuta av det som växer. Det som vi kan tycka är mindre bra är att det kan bli för mycket av kontroll på nå något sätt. Visst måste det finnas regler och tillsyn men det kunde vara litet mjukare.

Eivor har minnen av söders original som ofta kom till Tantolundens bergknallar. Det var ”Tattarolga” och ”Negern” och några andra ”gubbar”. De var ganska godmodiga och besvärade inte oss. Tattarolga brukade ropa till Eivors pappa och fråga om han ville ha en slurk av deras medförda starkvaror/dunder.

När det gäller framtiden så får vi bara hoppas att kolonilotterna och föreningen får vara kvar. Det vore väldigt tråkigt om det försvann.

Intervjuare: Harriet Isetun, 2010-01-20

—————————————————————————————————————————————————
Mats Lindroth på lott 67
Intervjuare Harriet Isetun

Jag blev kolonist på en odlingslott i Tanto norra i maj 1983 efter att ha stått i kö i ca fyra år. Jag hade då haft en odlingslott i Ängby sedan 1970-talet som gett mig erfarenhet av kolonistlivet. Resorna till Ängby var tröttsamma och jag ställde mig i kö för att få en lott i Tanto istället.

Det blev en odlingslott som den tidigare innehavaren inte orkat odla och sköta på flera år. Den hade i princip använts som soptipp och det fanns skräp både ovan och under jord. Det var litet att ta tag i kan man säga.

Min vision om en koloniträdgård inom tullarna var/är att föra in en gammal gatstensmönstrad stump i parklandskapet. Jag började samla på mig smal- och bredprima gatsten runt stan, det blev nog runt fyra-fem ton sammanlagt. Min rygg fick ta en del stryk av allt bärande så till slut fick det räcka med gatsten. Sedan var det dags att fortsätta med nya projekt. Det blev till att börja med att anlägga ett litet vattenfall. Till det använde jag delar av en rännsten, ett brunnslock med beteckningen A (avlopp) på och mammas gamla tvättkar som vattenuppsamlare. Jag hade tur och fick också överta en dricksfontän från parkleken som jag placerade på lotten. Man kan väl rubricera den som ett försök att romantisera kring bilder av ett svunnet Stockholm. För några år var det dags föra in ett nytt inslag. Då tog jag med mig gamla vackra keramikplattor från Portugal och murade ett slags bord som en hälsning från en stad i ett annat land.

Mitt odlingsintresse väcktes tidigt i livet. Jag gjorde små odlingar på familjens sommarställe redan som barn. Sven Gren, den gamle trädgårdsexperten umgicks i familjen och han uppmuntrade förstås mitt intresse. Han hade konstruerat en så kallad plantavision, en apparat med små fack vari man placerade olika frön. Varje dag tryckte man ned fack och frön i en underliggande vattenbehållare. Man kunde följa fröets utveckling till grodd med hjärtblad och rötter. Jag fick en sådan av honom och blev oerhört intresserad av att följa vad som hände med det lilla fröet.

När jag började odla på lotten så var det mest potatis och rödbetor i början. Under senare år har jag övergått alltmer till prydnadsväxter. Det som finns av nyttoodlande idag är min frus salladsland, min vitlök och bärbuskarna. Mina favoriter i odlingen är svarta vinbärsbuskarna och vitlöken. Att komma till lotten en kall vinterdag och krama svartavinbärsbuskens knoppar och känna doften som en föraning av det som komma skall är underbart. Likaså att betrakta vitlökslandet och veta att där bidar lökarna sin tid sedan de planterades i oktober.

Om någon skulle fråga mig hur det är att ha en kolonilott så skulle det nog bli ett långt svar. Detta att känna sig vara ett med sitt bondearv, att sticka ned handen i jorden och känna markens rytm, få perspektiv på tiden, att ha kontroll över grönskan, att vänta in det som kommer när tiden är inne. Det bästa med att ha lotten är dofterna, att så vänta och skörda. Jag kan nog inte säga att jag tycker om att rensa ogräs för det är inte sant.

Att ha kolonilotten betyder jättemycket på flera sätt. Det handlar om skapande, att koppla av och uppnå ett tillstånd då problem och förtretligheter som tycks stora krymps till annan dimension. Alla midsommaraftnar på lotten har blivit livsviktiga och sist men inte minst mötte jag min fru Agneta på en städdag i föreningen i maj 1985.

Den sociala delen av att vara kolonist har varit och är för det mesta en positiv upplevelse Jag har oftast haft god kontakt med trevliga och kunniga kolonister och tagit vara på goda odlingsråd.

Jag har ju haft min lott ganska länge nu och har haft tur med att slippa ovälkomna påhälsningar. Under alla år har jag bara haft inbrott i stugan två gånger och då var det inte någon skadegörelse att tala om.

När jag fick min lott 1983 fanns inga lagliga stugor. Min stuga är faktiskt den första lagligt byggda stuga som blev klar i Tanto Norra. Jag byggde stugan själv och i maj 1984 hade jag taklagsfest sittandes grensle över taknocken.

Under åren har jag varit ganska aktiv i föreningen. Jag har suttit i styrelsen i två omgångar. Jag har arbetat med att ta fram förslag till namn på kolonivägarna och tillsammans med Gunnel Fleischanderl initierat att kvartersindelningen och kvartersombuden skulle komma till stånd. På 1990-talet deltog jag i en grupp som gjorde en utställning om Tanto Norras historia. Det blev en jubileumsutställning där alla lotter presenterades. När det var dags att bli digital och hemsidan skulle skapas deltog jag i det arbetet. För några år sedan tog jag initiativ till och arbetade aktivt med byggandet av föreningshuset. Det tog tid att genomdriva men nu är huset på plats och utgör en bas för att utveckla gemenskap i föreningslivet.

Under åren som gått har vissa frågor ständigt varit aktuella. Det har handlat om vatten, staketskötsel, eller om kolonister får beskära träd som ju ägs av staden. Återkommande har också varit sophantering, eldning och kompostering,

Vad kommer att hända med Tanto i framtiden? Kommer det att skapas ett kulturreservat kanske på gott och ont? Jag anser att Tantolundens koloniföreningar borde samarbeta betydligt mer än vad som skett hittills. Det skulle vara fördelaktigt att samla våra gemensamma kunskaper och resurser.

Intervjuare: Harriet Isetun, 2010-01-13

—————————————————————————————————————————————————-

Ingegerd på lott nr 9
Intervjuare Mats Lindroth

Ingegerd hade först tänkt vända på klacken när hon såg lotten. Det var på försommaren 2001. Överallt låg högar av ris, plankor, bräder och horisonter av ogräs. Det var med tvekan hon lät sig övertalas av en väninna att ändå göra ett försök. Det har hon aldrig ångrat.

Det berättas att när Ingegerd till en början slet hårt med att rensa upp allt ogräs speciellt kirskålen, hade hon en alldeles för liten spade. Hon tänkte väl inte så mycket på det utan grävde frenetiskt vidare i sin kamp för kulturen. När så den lilla till spaden till slut gav med sig och brakade ihop var hon ju tvungen att skaffa sig en ny mer normalstor spade. Då Ingegerd haft den i sina händer ett tag var hon rent lyrisk och lär ha sagt:
– Den här spaden är ju rent m a g i s k …

En del av sin utkomst har Ingegerd genom sitt arbete på ett servicehus men hennes omsorger gäller inte bara de äldre. Under större delen av sitt liv har hon utvecklat ett konstnärskap som lett till ett flertal utställningar och officiella utsmyckningar. Ett av hennes arbeten finns att beskåda i Tanto servicehus på alla åtta våningsplan.
Ingegerd har en passion för att i målandet finna blommornas skönhet. I böljande penseldrag fångar hon helhetens detaljer med stor känslighet. Ingegerd har i sitt måleri inspirerats av den amerikanska målaren Georgia O´Keefe (1887-1986). Hennes landskapsmålningar från New Mexico är välkända. För Ingegerd har O´Keefe sensuella olje- och akvarellmålningar med blommor betytt mycket för hennes eget målande.
Här nedan ges ett smakprov på just Ingegerd konst. Vill man ha en samlad bild av hennes arbete gör man bäst i att besöka Ingegerds egen hemsida: http://iesbild.tk

Den där dagen på försommaren 2001 då hon antog utmaningen att rensa upp på lott 9 glömmer hon inte. Hon hade tidigare fått ett antal erbjudanden men det var inte förrän nu hon kände att det fanns tid att satsa och ta ansvaret för att bli odlare. Lotten hade legat på fäfot under flera år när Ingegerd tog över. – När jag röjde mig fram bland bråten fann jag malvor, julrosor och en underbar liten buske med vita rosor. Den rosenbusken är nu en av mina favoriter på lotten, berättar Ingegerd. Ingegerds odlingslott är bara på 156 m2 men hon odlar på nästan allting. Det blir mer odlingsyta än vad man har på en stuglott som ju ofta får mer av gräsytor och uteplatser.

Nu under våren 2004 har det grävts fram nya kvarter, gångar och en uteplats i form av en halvcirkel med nyplanterad pil. När den vuxit till sig om några år lär det bli en lummig berså. Ingegerd har en dröm om en riktig kryddgård i den övre delen av lotten. Där ska hon sätta lavendel, salvia, basilika, pimpinell, fänkål och chilipeppar. Det lär dröja men när hon väl fyller 60 år ska hon fira i bersån med grillspett marinerade av kryddgårdens örter.

Sommaren 2003 fann Ingegerd dagliljor och en gammal benvit spireabuske på en ödetomt. Att få in dem på odlingslotten var en fröjd. Liljor är hennes absoluta favoriter. Bland de vilda arterna nämner hon guckusko och smörboll som hon upprepade gånger försökt få upp – men skam den som ger sig. Bland de vilda växterna har hon även fascinerats av humleblomstret vars anspråkslösa uppenbarelse hon vill få in i sin trädgård.

Första sommaren samlade hon gräsklipp från den anlagda promenadparken och gröngödslade sina odlingar. Kanske vore det en idé att först kolla vad detta gräsklipp kan innehålla då det faktiskt passerat ett olje- och bensinosande maskineri i en stor gräsklippare. Förr slogs gräset i den anlagda promenad-

parken Tantolunden med lie två gånger per sommar. Detta vålmade hö lär ha gett foder åt parkavdelningens egna hästar. Om nu gräsklippet är OK att använda som gröngödsel har kanske Ingegerd satt igång ett fruktbart samarbete mellan två slags kultiverade naturer. Hennes favoriter i köksträdgården är grönkål, gurka och purjolök. Hon fryser in och lägger in delar av detta inför vintern.

I Tanto norra har medlemmarna genom åren hittat allsköns ting i jorden. Gamla mynt och porslinsskärvor dyker upp titt som tätt. Det om något är väl tecken på att det är gammal kulturjord vi odlar. Ingegerd har hittat en liten kopparplåt med ett utskuret hål. Hon funderar på att sätta dit en spegel i hålet och njuta av den ärgade ytan och de ljusspel som spegeln kan bjuda på. Allt vittnar om den sanna skaparkraften som plötsligt kan flöda ur vårt möte med jorden.

Under många år, ända sedan 1940-talet, hade Johan Hansson med familj lotterna 7, 8 och 9 som de tillsammans brukade. Johan Hansson kallades allmänt för ”Postis” och blev en känd och uppskattad odlare som ända fram till 1990-talet vårdade dessa viktiga lotter som ju bildar en del av entrén till Tanto norra. Det är viktigt att dessa odlingslotter är välskötta då de exponeras mer än andra. Under en period togs lotterna över av hans dotter Birgitta Hermansson som successivt har sagt upp alla tre lotterna.

Lott 9 ligger i det området som redan 1916 uppläts till potatis-odlare som bodde i trakten. Mitt under första världs-kriget delade staden ut gratis sättpotatis till stadsborna för att om möjligt lindra den matbrist som rådde. Efter kriget 1919 bildade dessa potatisodlare Tanto norra. Långt tidigare under 17- och 1800-talet brukades detta område av ägarna till Zinkensdamms malmgård vars hus låg i norra ändan av den nuvarande idrottsplatsen. Förutom betande kreatur runt de magra hällmarkerna på höjderna odlades tobak där vi nu har våra lotter.

Över odlingslanden i Tanto norra har under hela 1800-talet folk i trakten jobbat på malmgårdens tobaksplantage. Det var ett hårt arbete att odla tobak. Den behöver mycket gödsel och ständig skötsel för att få fram stora blad. Söders latrintunnor användes flitigt i tobaksodlingen då de innehöll minst papper! Att arbeta på tobaksfälten i Tanto var en extrainkomst för traktens fattiga.
Bilden nedan på Bondtobak (Nicotina rustica), är från varmare trakter än Tanto men ger ändå en föreställning om hur det hade kunnat sett ut på odlingarna.

Ingegerd verkar mycket tillfreds med att ha fått landa i Tanto norra. Det enda som bekymrar henne är väl hur hon ska få tag i en riktig redskapslåda.
Men det löser sig. Vad som inte löser sig i brådrasket är parkeringsplatsen strax intill. Det är ett allmänt känt problem bland oss medlemmar Tanto norra. På parkeringsplatsen lämnas gamla bilar istället för till skroten eller blir tillfälliga bostäder för pundare. Ibland långtidsparkerar mindre bussar eller fallfärdiga husvagnar. Platsen används som bilverkstad under bar himmel med kvarlämnade däck, krossat glas eller motordelar. De omgivande planken är ofta sönderslagna.
Det ser ut att bli ett långtidsprojekt för oss i föreningen att ändra villkoren och få bättre ordning.

Men väl på lotten glömmer man trots allt dessa bekymmer. På frågan om varför hon odlar är det just skaparglädjen hon tar fasta på: – När lotten går i ide på senhösten fortsätter ju planeringen i ”huvet” och nya idéer kommer upp när man läser tidningar eller ser på TV.
Dessutom glädjen att kunna stoppa frysen full men grönkål, burkar med inlagda gurkor eller ha eterneller hemma. Till lotten går man för att få frisk luft och möjligheten att få meditera en stund.

Våren 2004 / Mats Lindroth

———————————————————————————————————————————————

Viola Rudsjöö och Hampus på lott 84
Intervjuare Mats Lindroth

Violas lott är en av de yttersta lotterna på Tantoberget. Få kommer dit då den ligger lite vid sidan om. Man anar den från Alfred Medins väg eller nedifrån Hornsviksstigen. Den tycks ha stannat till framför den sprängda branten och för tankarna till de mytomspunna hängande trädgårdarna i Babylon.

År 2000. I förgrunden Vallmon som satt sina gröna fröhus och ovanför prunkar flox. Strax bakom syns ett prakt-exemplar av riddarsporre. Ovanför uteplatsen uppe på berget skymtar staketet till lott 88 År 2000. I förgrunden prunkar vallmon, blå iris, den gula dagliljan och till höger ett bestånd alunrot. Körsbärsträdet har trots sitt blåa skyddsnät gett dåliga skördar.
I bakgrunden syns de nedersta husen längs Zinkens väg och mitt i grönskan skymtar delar av det gråa taket till Pipmakarens daghem.
Det var i mitten av 1980-talet som Viola och hennes syster Siv tog en promenad i Tanto. Av en händelse såg de ett anslag om hur man ställer sig i kö för en lott. Tre år senare hade de tagit över lott 84. Viola som vuxit upp på Östgötagatan har alltid haft ett gott öga till Söder. Hennes föräldrar hade kolonistuga ute i Skarpnäck där hon tillbringade en hel del somrar under sina barn- och ungdomsår. Viola har arbetat som kontorist under många år. Hela 27 år på Brandkontoret i Gamla stan och innan dess 17 år på Vattenfall ute i Råcksta. Hennes rötter på Söder och Stockholm är djupa.

När Viola och hennes syster Siv tog över 1988 hade Bo Lundberg och hans familj haft lotten under några år. Men det är inte lätt att ha småbarn i den kuperade sluttningen. Familjen Lundberg bytte då till lott 2 där de ännu håller till. Viola och syster Siv förband sig vid övertagandet att riva det gamla svartbygget som då fanns och bygga en ny stuga. De bestämde sig för modellen ”Skalman 10” som man lät sätta upp sommaren 1988. Lite senare var det Sivs son som byggde till den omgivande altanen som ju ger en underbar vy över både trädgården och Drakenbergsparken.

En av Violas favoriter är den kinesiska kärleksörten (Sedum telephium) Denna fetbladväxt som ju passar i de torra bergsskrevorna fyller Viola med glädje varje sensommar då den blommar. En annan favorit är den lila-rosa hjärtbergenian som blommar tidigt på våren i bergsskrevorna.

För Viola känns det inte bra att odla bladgrönt som sallad, spenat, broccoli eller mangold. Redan från början upptäckte hon nämligen hur lätt det bildas ett sotlager på räcket runt altanen.
Hon bestämde sig tidigt för att hellre satsa på prydnadsväxter. Detta är ju tyvärr ett problem vi alla har som odlare i storstaden. Allt ätbart ovan jord bör vi ju skölja noggrant. Viola har ändå några bärbuskar liksom smultron- och jordgubbsplantor.

Parkrosen som bildar berså var från början mer eller mindre övertäckt av en envis caprifol som Viola lika envist försöker få bort. Kaprifolen är ju vacker i sig men invuxen i parkrosen blir det ju för mycket av det goda. Trots ihärdiga försök från Violas sida att rycka upp den sänder den år efter år upp sina sega skott ur dolda rötter. Här ett exempel på den kamp en trädgårdsodlare kan föra mot/med naturen för att skapa balans och harmoni.

Efter systerns bortgång är det inte några större projekt aktuella. Det är fullt tillräckligt att upprätthålla de odlingar hon nu har. Hon återkommer till det problem alla har som odlar i kuperad terräng nämligen snösmältningen och tjälen. Varje vår tycks hennes trädgård förflytta sig. Stenar, buskar och terrasser glider iväg utför branten och det blir ett styvt arbete att varje år baxa tillbaka stenar, stötta upp rabatter och laga terrasser. Att borra i berget och fästa olika stöd med armeringsjärn är ju något man inte gör i brådrasket.

Just detta att det krävs hårt kroppsarbete att vårda en trädgård kan ibland göra Viola tveksam över hur länge hon orkar ha lotten kvar. Det är ju ett problem vi alla kolonister brottas med. Det går ju inte att i längden förlita sig på goda grannar, vänner och bekanta.

Viola är därför glad varje sommarkväll hon ännu får njuta den magiska kvälls-solen från väster då hon sitter på altanen. Därifrån kan hon följa luftballonger som ibland sveper förbi alldeles ovanför stugtaken innan de stiger till väders igen.

När så huskatten Hampus kommer knallande över granntomten och låter sig bli inpackad i korgen för hemfärd, då är matte ganska nöjd efter en heldag på kolonilotten.
Strax utanför stängslet på avsatsen innan branten mot Hornsviksstigen växer en liten martall i det tunna jordlagret. Med största sannolikhet är det Tantolundens sista naturliga tall! Sannolikheten att en kolonist planterat tallen är liten. Trots dess smala stam kan den vara betydligt äldre än vad man tror. Dessa martallar växer långsamt i det tunna jordlagret. För länge sedan fanns en väl utvecklad hällmarkstallskog över Tantos höjder.

Genom århundraden slets detta känsliga växtsamhälle ned och framåt 1800-talet slut lär det inte ha funnits många tallar eller renlavsmattor kvar.

Den farligt höga brant som Viola har alldeles nedanför mot norr sprängdes strax efter år 1900 för att ge plats åt den väldiga arbetsinrättning som senare fick namnet Högalids vårdhem.

Violas Lott 84 ingår i kvarter 4 som från början låg utanför det ursprungliga odlingsområdet som ritades upp 1919 kring korsningen av Julia Caesars väg och Folke Vingårds väg. Successivt tillkom sedan dessa ”självtagna lotter” västerut under 1900-talet.

Våren 2004 / Mats Lindroth
————————————————————————————————————————————————-