Mats Lindroth berättar

Föreningens historia
Sammanställning av ett urval av Mats Lindroths dokumentation av historiskt material.
Mats Lindroth är författare till boken “Tantolunden – scener ur en park” Stockholms förlag 2009.

Här får du läsa om hur svälten under första världskriget ledde till att odlingslotterna i Tanto kom till. Två grödor var länge dominerande i området. Först tobaken under 1800-talet och sedan potatisen. Hur gick det till bland de tidiga kolonisterna på 1920-talet ? Hur fick man vatten till odlingarna och varför blev detta den största källan till konflikter? Och hur kom det sig att odlarna i Tanto Norra hade ett gott öga till brandkåren?

Här får du också veta varför våra vägar bär namn som: Folke Vingårds väg, Julia Caesars väg och Alfred Medins väg?

En av våra trognaste kolonister Eivor Strid berättar minnen från Tanto Norra. Här har hon sprungit sedan barnsben på 1930-talet. Eivor minns hur det gick till under de år då bara odlingslotterna bredde ut sig över sluttningarna. Hon berättar också varför det var förbjudet att odla potatis under 1950-talet!
Potatiskriget
Första världskriget bröt ut i juni 1914.För Sveriges del började ransoneringar på smör, bröd, socker, mjölk, kaffe och potatis. Smöret tog snabbt slut och köerna vid butikerna blev långa.
Värre blev det när den billiga potatisen tog slut. Folkhushållningskommissionen drog upp planer för att klara landets försörjning. En idé var att låta stadsborna odla i de anlagda parkernas gräsmattor eller i anslutning till dem. Redan 1916 delade Stockholm stad ut gratis sättpotatis till folk som fick tillstånd att odla mitt i stan.

Det bildades ”potatisföreningar” som odlade i Vasaparken, Humlegården och i Björns Trädgård. Det berättas att när potatisen kupats och gått i blom gjordes nattliga räder av hungriga tjuvar. Den dyrbara knölen fick odlarna själva skydda genom att organisera nattvakt. Den 5 maj 1917 bröt ”potatiskriget” ut på allvar. Affärer stormades och kravaller slogs ned vid Nytorget på Söder. Polispiketen ryckte ut från Katarina station vid Folkungagatan. Vid Södermannagatan trängde ett hundratal personer ner i en potatiskällare där en handlare tog 1 kr/kg! En stor summa på den tiden. Det gick så långt att kommissionen var tvungen att upprätta spärrar runt kajerna vid Slussen och Kornhamnstorg för att hindra folk att köpa direkt ur skutorna från Mälaren.

Här i Tanto uppläts sluttningarna också till folk i trakten. Ur dessa grupper av potatisodlare bildades koloniföreningarna Tanto Södra (1917) Tanto Mindre (1919) och Tanto Norra (1919).

Den mark där Zinkens odlarförening nu ligger hade redan vid sekelskiftet odlingslotter och några stugor. Här ägdes marken av SJ. Järnvägen sträckte sig längs norra delen av Zinkens väg (då Maria Bangata). Odlarna hade här länge enskilda kontrakt. Först 1975 bildades Zinkens odlarföreningen.

Tanto Norras ursprungliga område under 1920-talet var de odlingslotter som fördelade sig kring korsningen av Folke Wingårds väg och Julia Caesars väg och upp mot Tanto bollplan. De lotter som sträcker sig längs den övre delen av Alfred Medin väg liksom lotterna längs Hornsviksstigen och Ligna är ”självtagna” lotter som med tiden införlivats i arrendekontraktet med staden.

Folke Wingård ( 1886-1945) var föreningens förste ordförande och fungerade som kassör under många år. Han var bland annat polis vid Maria polisstation vid Rosenlundsgatan. Under de sista 15 åren hade han lott nr 30 vars omgivande mur är speciell och dess tillkomst är höljt i dunkel! Julia Caesar ( 1885-1971) var på sin tid den mest folkkära primadonnan inom ”buskis”. Hon spelade på många friluftsscener men den i Tantolunden var henne kärast. Kolonisterna gav henne blommor och Julia kunde väl emellanåt skänka fribiljetter. Alfred Medin (1841-1906) blev Stockholms förste stadsträdgårdsmästare. Det var Medin som ledde anläggandet av de promenadparker som ingick i den stora Lindhagens stadsplan. Tantolunden kom till åren mellan 1885-1899.
Tobaken
Marken i Tanto Norra har sedan 1660-talet tillhört Zinkensdamms malmgård. Framför allt har sluttningarna tidigt används till bete för de kor, hästar och getter som tillhörde malmgården som låg vid norra delen av Zinkensdamms idrottsplats. Ända fram till 1909 kunde folk köpa spenvarm mjölk av ”Ko-Kalle” på Zinkensdamm. Redan i slutet av 1700-talet användes marken också till tobaksodling. ägaren till Zinkensdamms gård hette då Carl Adolph Grevesmühl. På 1790-talet lät han uppföra två stora tobakslador.

En av ladorna låg strax nedanför vår förhyrda parkeringsplats och den andra vid Tanto bollplan. I dessa lador torkades tobaksbladen. Det gick åt stora mängder latrintunnor och billig arbetskraft för att gödsla, rensa, och ”toppa” tobaken. Odlingen av tobak kom att prägla trakten lång tid. Tobaken är kulturväxten framför alla andra i Tanto liksom i andra ”utkanter” av Stockholm.

I samband med att staden köpte marken för anläggandet av promenadparken Tantolunden (1885-1899) användes marken till upplag för sopor och matjord som succesivt fördes upp över de då kala hällarna i Tantolunden. Många av våra medlemmar har berättat hur de funnit allsköns ting i jorden: allt från gamla mynt till porslinsskärvor. Säkert kommer detta från tiden kring anläggningsarbetet av promenadparken.
Det sägs att trakterna kring Tanto också användes som begravningsplats för de offer som dog under 1700-talets koleraepidemier.
På vinden
Många är de medlemmar som format föreningslivet och lagt ned möda för att skapa gemenskap kring odlandet. Då Tanto Norras första arrende gällde från 1 april 1919 hette som sagt vår ordförande Folke Wingård (1886-1945). Han tog senare över uppgiften som kassör, ett uppdrag som han hade under många år. Han blev känd som en nitisk och noggrann person.

Wingård arbetade som polis vid Maria polisstation på Rosenlundsgatan. Medlemmarna gick under många år hem till honom för att betala årsavgiften på några kronor. Hur förvarade folk sin potatis under vintern när man bodde i en lägenhet? Få hade tillgång till jordkällare. Ett vanligt sätt var att klä insidan av en stor trälår med tidningspapper och förvara den på kallvinden. Där ställde man den ofta i närheten av skorstensstocken vars värme gjorde att potatisen inte frös sönder.

Vid några tillfällen lyckades Folke Wingård övertala brandkåren att förlägga sina övningar till Tanto och fick på det sättet jorden bevattnad. Då fanns inga vattenledningar. Det gällde att hinka upp vatten ur årstaviken.
Hinkar med matjord
Poliser, postiljoner och anställda vid Stockholms Spårvägar var vanliga yrken bland de lägre tjänstemän som odlade i Tanto Norra. Men andelen arbetare var minst lika stor. Det låg gott om fabriker runt trakten: Tanto sockerfabrik, Bergsunds Mekaniska verkstad, Ligna snickeri och brädgård, Spisbrödsfabriken vid Rosenlundsgatan, Münchens bryggerier, Wicanders korkfabrik, Vin- och Sprit på Reimersholme; bara för att nämna några.

Vi som idag har kolonilotter bör skänka en tacksamhetens tanke till de gamla odlarna. Upp mot gränsen till de nakna hällmarkerna har de genom åren burit upp åtskilliga hinkar med matjord!
Dyra skjul
Under långa tider levde våra odlare med det ständiga hotet att arrendet när som helst kunde sägas upp. På 1930-talet fanns planer på att anlägga Södersjukhuset på Tantoberget och på 1960-talet hade man långt framskridna planer på att bygga en bred trafikled (Tantoleden) som från Liljeholmsbron skulle leda trafiken via norra delen av Tanto och över till Ringvägen. Tänk om detta hade byggts!

Vi inom Tanto Norra har varit den enda av föreningarna i området som bara haft odlingslotter utan bygglov. Genom åren har det uppförts ett och annat svartbygge till skjul och det berättas att det ända fram till 1970-talets slut kunde överlåtas odlingslotter lite hur som helst och att det gavs pengar under bordet.
Styrelsen hade inget med överlåtelserna att göra. Den enskilde odlaren sålde själv odlingslotten till den som bjöd högst! Ofta blev det väl en rimlig summa för några bärbuskar och lite redskap men det hände också att hugade spekulanter gav stora summor för ett enkelt skjul.
Mot 2000-talet
Under de senaste åren har det strömmat till många nya medlemmar. Det har aldrig varit så många barnfamiljer som nu. Nu går Tanto Norra in i 2000-talet. Trots pipande mobiltelefoner, bärbara datorer med trädgård på multimedia gäller nog ännu att värdesätta de där förtroliga samtalet över staketet, växtbytena och tipsen. Hur härlig är inte den ljumma sommarkvällen med nubben till sillen och den gudomliga gräddfilen med klippt gräslök. När dillkokt potatis ryker ur kastrullen och lägger sig bredvid köttbullarna kan man bara sucka och konstatera medan näsan insuper doften av kaprifol: – En sommar i Tanto slår allt !

Vad framtiden har i sitt sköte är okänt. Det är vi medlemmar som med grannars hjälp har alla möjligheter att väcka ideér och ta initiativ till förbättringar. Det mesta är ännu ogjort. Under de senaste åren har det till och från diskuterats om vi behöver ett eget föreningshus. Diskussionen om att dra elektricitet förs väl ännu liksom drömmen att få bygga ut stugan. Våra gemensamma vägar är i behov av förbättringar vad det gäller dränering och grusning. Våra rågångar inne i området behöver rustas och förstärkas. Den nya modellen med kvartersombud måste förankras. Det finns mycket att göra. Vår allmänning ligger och väntar på att göras i ordning till en mer funktionell och vackrare mötesplats. Eller finns det andra bättre mötesplatser ? Vem vill utveckla biodlingen? Det behövs för fruktsättningen! Vilka kan tänkas skaffa några höns eller gäss till lotten? När ska vi på allvar börja fira midsommar tillsammans?
Eivor – kolonist i Tanto Norra sedan 60 år
Eivor Strid har varit odlare i Tanto Norra sedan 1930-talet. Hennes morfar, bryggeriarbetare och stallkarl på Münchens, fick först en lott. Några år senare tog hennes föräldrar Gustav och Erika den odlingslott som förr låg vid vår bilparkering. Rester av dess gamla syrenberså finns ännu kvar.

Gustav arbetade som bagare, bland annat på Schumachers och Erika arbetade länge vid tappningen på Münchens eller ”Münkens” som de flesta sa förr. Familjen bodde på Tobaksspinnargatan.
Eivor minns hur hennes mor Erika odlade idel nyttigheter som potatis, skärbönor, syltlök och rödbetor. På 1940-talet var Erika med som dansstatist på den anrika Tantolundens friluftsteater.

Strax innan andra världskriget 1938, tar hennes föräldrar över lott 39. Här tillbringar Eivor stor del av sina barndoms somrar. Odlarintresset går i arv och 1963 tar hon grannlotten nr 40 tillsammans med sin man Gunnar. Då Erika går bort 1989 övertar de hennes lott. Eivor och Gunnar har därför varsin lott bredvid varandra och för släktens traditioner vidare.
Bottensatsen
På frågan vad hon främst minns efter alla år i Tanto Norra svarar hon utan att tveka:
– Tjatet om vatten var det största tjafset, berättar Eivor och skakar uppgivet på huvudet. Det gamla vattensystemet var nämligen alldeles för klent och skapade ständig irritation och grannsämjan sattes ofta på svåra prov:
– Bäst var det om man gick till lotten nattetid. Då var trycket som störst och vattentunnan fylldes snabbt, säger Eivor.
När hon som liten skulle hämta upp vatten ur tunnan var det noga med de sista skvättarna:
– Bottensatsen ska med, sa alltid min far.

Då folk glömt ta med kaffe i termos och skulle ha kaffevatten som inte kom ur kran var det kris. Om någon lät det rinna onödigt länge ekade svordomarna länge mellan rågångarna…

Tog många vatten samtidigt minskade trycket så pass att de högst belägna lotterna blev utan. På andra sidan berget, hos Tanto Mindre och Tanto Södra, var det lika stökigt.

Ett tag provade man att föreningarna fick ta vatten på udda och jämna dagar. Systemet höll inte länge. Folk spionerade på varandra och grälen tog överhand. ännu längre tillbaka, innan ledningar fanns, hinkade man vatten ur årstaviken och samlade vattnet i stora tjärade träkar.
Revkrok
På frågan vad Eivor gjorde som barn bland lotterna under 1930- och 40-talet nickar hon själv undrande: – Jaa, det fanns inte mycket att göra. Jag hade trasdockan och rensade i landen. Det fanns nästan inga barn alls. Jag hade mina yngre kusiner som grannar annars var det bara dessa farbröder som man hade stor respekt för. Jag hade stränga order att hälsa artigt, berättar Eivor, och minns hur hon blev omtalad med orden: ”hon niger så särken släpar”.
Eivor minns tydligt vår förste ordförande Folke Wingård på lott 30 och hur han försökte få igång sitt spritkök i skydd av den mur som även då löpte runt lotten. Hon minns hans svordomar.

– Annars sparkade gubbarna ”revkrok” i potatislanden då det var kräftskiva. De brottades då med benen och hade händerna bakom nacken. En nubbe i ena benet hörde till…

Före och efter kriget var kolonisterna ofta omgivna av ”rödspritsgängen”, berättar Eivor. De höll ofta till i de gamla skyttevärnen på Tantoberget. Där fanns legender som: Tattarolga, Negern, Kalle Munter och Grevinnan. På sin tid kända profiler i trakten.
10 år utan potatis
När Eivor och Gunnar Strid blev med egen lott 1963 kändes det inte lika nödvändigt att odla de nyttigheter som Eivors mamma Erika gjort då hon i åratal saltat in skärbönor. Både Eivor och Gunnar har länge varit verksamma inom Weibulls och intresset för prydnadsblomster har alltid varit stort.
– Våra absoluta favoriter genom åren har varit dahlior, säger Eivor utan att tveka, men aster, gladiolus och luktärtor har också varit tacksamma att odla.
– Namnsorter av tulpaner som Darwinhybrider är en annan favorit, tillägger Gunnar.

Plötsligt minns både Eivor och Gunnar något de nästan glömt nämna: Potatisålen.

– Den gjorde att många tvingades odla annat än potatis i Tanto Norra, berättar Gunnar. Just vår förening drabbades av ett skadedjur som egentligen heter potatisnematod, eller populärt kallat potatisål. Det är ett mikroskopiskt djur som angriper rötterna. Skörden blir liten eller ingen. Parasitens ägg kan lossna och överleva tio år i jorden. Potatisålen drabbar jordar där man ensidigt odlar potatis år efter år…

Under större delen av 1950-talet var det strängt förbjudet att odla potatis i just Tanto Norra. Förbudet gällde i närmare tio år och först i början av 1960-talet fick odlarna på prov sätta ”plugg” igen och då med villkoret att växla grödor för att undvika en repris av det hela. Med andra ord har det odlats alldeles för mycket potatis i Tanto Norra.
– Säkert bidrog detta förbud till att Tanto Norra fick mer bärbuskar och prydnadsväxter efter 1950-talet, menar Gunnar.
Djurgårdsgrönt
Med en lätt rysning minns Eivor alla de tillfällen då hon och familjen fått springa in under ett träd när det regnat. Blött, kallt och ruggigt har det varit, men man har stått ut.
– Det skjul vi nu har tillhörde under många år föreningen och var därför stängt för oss, berättar Eivor. Hon tillägger hur jobbigt det var att förr sakna en ordentlig toalett. Omgivningarna såg annorlunda ut. Ibland fick vi helt enkelt knalla hem.

Vi kommer osökt in på de kära gamla gröna skjulen. Innan vi hade bygglov för våra stugor smällde odlarna upp små bodar/skjul som egentligen var svartbyggen De skapade ett typiskt inslag bland odlings landen där man ju inte fick bygga sedvanliga kolonistugor. Här på Söder använde man ibland virke från Tanto sockerbruk eller de stora trälådor som förr omgav bilarna som skeppades in:
– Ofta målades skjulen förr i en speciell grön kulör som hade ett tydligt stänk av silvergrått i sig, berättar Gunnar. En matt lugn variant som kallades för just Djurgårdsgrönt. Ute på Kungliga Djurgården omgavs t. ex Waldemarsudde och Blockhusudden av staket med denna kulör. Färgen återkommer ju även i några av öns större hus.

Bilden stiger långsamt fram över alla dessa skjul med vinklar och vrår vid en pergola och en kaprifol. Nu tillhör de snart historien. Vi borde på något vis bevara några av de som ännu är kvar. Någonstans där ligger väl själen i Tanto Norra dold bland djurgårdsgrönt, gula potatisar, syrendoft och en nubbe bland ”gubbarna” i bersån.

Vad blir vårt sekels kännetecken som kolonister ?

Getgubbens trappa

”Getgubbens trappa” är nu namnet på vår långa trappa som löper från Hornviksstigen och upp i vårt område. Namnet har ännu ej fått officiell status, som våra övriga vägar inom Tanto norra, men vi behöver ett namn. Längre fram får vi arbeta för att Getgubben blir ihågkommen på den officiella stockholmskartan. Men vem var nu denne Getgubbe och vad har han med Tanto att göra?

Han hette egentligen Ekström och var under början av 1800-talet dödgrävare och vaktmästare vid Maria Kyrka. Han hade en stor familj med flera döttrar och när ryktet gick att flickorna gick klädda i spetskläder som stulits från de hädangångna var Ekströms dagar som dödgrävare räknade!

Han skaffade sig då en flock getter som han under många år lät beta ”uti Zinkensdamm” som då var namnet på det som idag kallas Tanto. Han drev sina getter på bete i vårt område och förde dem sedan till Mariatorget där han sålde getmjölk som då värderades mycket högt. Han blev med tiden en omtyckt person som alltid hade tid för samtal och det dröjde inte länge förrän han allmänt kallade för just Getgubben. Klädd i getskinn och med en herdestav i näven fick han rent av bibliska drag över sig.

När hans äldsta son dog var hans sorg stor. Getgubben lät då plantera en ”tårpil” på Maria kyrkogård mot Hornsgatan. Där satt han ofta och filosoferade över tidens flykt. Tårpilen blev med tiden lika känd som Getgubben själv och trädet lär ha spridit sin melankoli ända fram till 1900-talets början då det fälldes när man breddade Hornsgatan.